Som en dröm /Kapitel 3/
Kapitel 3
Väntan blev mer outhärdlig än vad de trodde att det skulle bli.
”Brorsan berätta hur är hon?” Ian suckade och tittade på sin lillasyster som nu ställde samma fråga för tusende gången idag.
”jag har ju sagt till dig att jag bara träffade henne två gånger, hon verkar vara okej och omtänksam men också väldigt irriterande, du kommer att gilla henne.”
”Så jag är irriterande?” ljudet kom från dörren där hans mamma stod och bredvid henne hängde Ting halvt medvetslös med armarna om två livvakter.
Ting lyfte på huvudet, kroppen kändes svag och varje rörelse gjorde ont. Blicken var suddig men hon kunde absolut inte ta fel på prinsen. ”Jag tackar för komplimangen…” Huvudet rullade ner och hon var borta.
”Ta in henne till hennes rum!” Louisa ordnade till vakterna. Hela hennes värld som hon visste hade blivit omkastade inom 48 timmar. Hon behövde bara få stänga om sig med Ting och få fundera lite.
”Vad har hänt?” Frank kände direkt hur spänd hans fru var. ”Är du ok?” famnen var flyktig och lätt men den värmde ända in i Louisa.
”Jag är ok, men Ting-” tröttheten var påväg att slå ut henne. ”är inte bra.”
Frank vände sig till sina två barn. ”Ni är på egna ben, Jag och er mamma tar hand om detta.”
Därefter tog han sin fru i armen och försvann. Kvar stod en väldigt förvirrad Isobell och orolig Ian.
Den första veckan turades om att övervaka en medvetslös Ting, ingen läkare kunde ge svar till varför Ting var borta. På tredje dagen började hon visa små livstecken, med små rörelser. Ting hade fått bästa gästrummet med egen utgång till bakgården, den utgången var också ljuset in till rummet då hela den vägen bestod av glasvägg. Bakom en annan dörr fanns ett stort lyxigt badrum som bar en rustik gammal känsla med tassar under badkaret. Det fanns in dekorerade blommor och färgen på väggarna var lik sanden på stranden.
Själva sovrummet var enkelt möblerat med fokus på den stora sängen. Den stod mitt i centrum på rummet med mörkbrun sängstomme och stolpar som gick nästan upp till taket, däruppe hängde där sedan vitt tyg som gav en känsla av mjuka och böljande vågor mot den som låg i sängen. Den som låg i sängen var nedbäddad bland många kuddar och ett duntäcke för värme. Det lockiga röda håret var utspridd bland alla kuddar och ansiktet var blekt med långa ögonfransar som vilade mot kinden. Armarna som låg på täcket var täckta av långärmat men händerna var slanka och varma.
Louisa satt vid sängkanten och höll i en av Tings händer, bakom henne vid två fåtöljer och ett litet bord satt hennes man och hennes hon.
”Vilket intressant hus? Tror ni hon har byggt det själv?” Frank hade blivit imponerad av det så kallade träkojjan som Ting kallade sitt hem. Ian ryckte på sina axlar.
”Vet ej, men det verkade allt som om någon byggt det helt själv. Huset hade sitt eget fungerande system istället för den tekniken som vi har idag. Inet för att jag förstår varför någon skulle vilja bo där?” Frank funderade och någon annan svarade.
”Snacka inte skit om mitt hem.” Rösten var raspig från att inte ha brukats på ett tag. Orden var andliga som om personen som talade orden hade svårt att andas. Allas blickar vände sig till figuren som låg nerbäddad. ”Det är inte du som ska bo där.” De små trötta gröna ögon borrade in sig på Ian. Det går inte att ta miste på den rösten. Tankarna började strömma inom Tings huvud. Var är jag?
Precis som om Louisa kunde läsa Tings tankar svarade hon. ”Ingen fara, du är hemma hos oss. Du har varit borta i lite mer än en vecka.” Lite mer än en vecka… Det är inget…
Kroppen kändes tung, musklerna värkte och huvudet dunkade. Ting slöt ögonen och föll in i mörkret igen. Det sista hon hörde var ”Sov Gott.”
Vinden blåste från de öppna dörrarna och fläktade det varma rummet. I sängen låg Ting och funderade, med blicken mot ute for tankarna ändlöst. Så mycket att hon inte märkte när Louisa kom i dörren. ”Vi behöver prata!”
Blicken vändes till den vackra drottningen, som hade sitt hår elegant uppsatt i en enkel knut. Hon bar blå jeans och vit blus. Ting kunde inte annat än se respekt till den kvinnan som stod lutad mot dörrkarmen.
”Jag vet.” var Tings enda svar.
Några dagar senare hade Ting repat sig så pass att hon numera kunde röra sig fritt i området. Vilket innebar att hon kunde återgå till vanliga rutiner. För första gången skulle hon få följa med utanför husets marker. Ian och Louisa skulle inviga ett nytt sjukhus så då fick hon följa med och se torget.
Torget, var deras ord för den lilla byn utanför slottets marker.
Nästan hela byn stod framför de nyrenoverade sjukhuset, Ting som fortfarande hade lite problem med sina ben från att ha legat så länge fick sitta på utkanten av folkmassan. Stämningen i folket påminde om hennes by. Där alla kände alla. Hjärtat blev plötsligt tyngre.
Hon såg de klippa bandet och blev rörd när sjukhuset erbjöd alla gratis hälsoundersökning idag.
Efter folkmassan klivit in kom Louisa och Ian till Ting, ”Så vad tycker du?”
”Trevligt, mysig by.” Louisa bara log.
”Hur är benen orkar du till bilen?” Ting nickade bara till svars.
Det var när de hade kommit halvvägs som de hörde ljudet, det var skårandet av däck som gasades. Ljudet kom från en svart jeep med mörka rutor som var på väg rakt mot Ian. Ting reagerade snabbt, hon visste att hon var den enda som kunde rädda honom. Trots benen gjorde ont så fort hon ökade farten när hon sprang. Med händerna skuffade hon undan honom först, med kraften var för stark så hela hon åkte in i honom och de for med en smäll mot marken. Louisa och livvakterna sprang mot Ian.
”Jag är okej.” Ian hade fått ett skrapmärke på handen och en hel del blåmärken på kroppen. Men inget av det brydde han sig om. Utan han rusade direkt till den som hade räddat hans liv. Ting hade också fått blåmärken lite här och var men det var benen som var påverkade. Ian lyfte upp henne direkt och hoppade in i deras bil som sen rusade hem.
”Hur är det?” röt han.
”Jag mår bra, det är bara benen som inte är starka än.” Hon var så liten i hans famn.
”Bra, för du är en idiot!”
”Hey!, är det så man säger till sin räddare?” Hon hade redan börjat läka.
När bilen väl kommit fram till huset, bad han alla lämna dem ifred.
”Jag vet, Tack för att du räddade mig, Jag står i skuld till dig.” hon satt nu bredvid honom.
”hmm… vad sägs om att vi begraver stridsyxan. Jag kommer att stanna här så det är lika bra vi vänjer oss vid varandra. Så vad säger du… vänner?” Hon sträckte ut handen för att skaka hand med honom, men istället lutade han sig fram och kramade henne.
”Vänner.”s
