Sista kapitlet. Det här är slutet.

i fem år har jag hållt på med denna bok

Så nu är jag glad att det är över men ändå så känns det som en viss

tomhet. låt mig säga. Det är inte ofta jag avlutar en bok. Se bara

på hur lång tid det tagit.

 

om ni vill läsa från början går ni bara in på denna länk.

tack för allt stöd!!! <3<3e

Chris.

 

Efter ett litet firande lade sig alla där de fick plats, min far hade dragit hem för att ta hand om allt som hänt i Stockholm, min bror och hans förlovade åkte med för hennes barn. Mamma och hennes nya make somnade i sitt sovrum hon deras tre underbara döttrar i ett annat sovrum, det var så de kallade Desideria, Manda och hennes flickvän. Deras tre små döttrar. Jag har alltid ansett Desiderias mamma mer som min mamma än vad min egen mamma gjort. Jag hade hamnat i ett gästrum, men hade lik såväl svårt att somna. Hur kunde jag, det är väl ingen som hade kunnat i samma situation. Under tiden jag låg och bearbetade mina tankar öppnades dörren. Det var hon.

”Sover du?” Jag reste bara mig lite så jag kunde se henne mer. Hon hade nattlinne på sig och utsläppt hår. Det märktes att hon inte heller kunde somna.

”Nej, kunde inte riktigt somna.” Hon sjönk ner i sängen som hon flera gånger gjort tidigare.

”Jag ser på dig att du har frågor, fråga mig vad som helst så kommer jag att svara.”

”När du blev kidnappad, var du redan skadad. Det kan inte varit… han” Jag kunde inte uttala den mannens namn. Både för jag visste att namnet ger henne bara smärta, det märkte jag innan. Men också för mig så innebar namnet en ilska. Ilska för den smärta han orsakat den jag älskar. Ett ursinne för att han orsakat att det varit tvungen att finnas lögner i mitt liv.

”Ahh… Det. I skolan så fanns det en viss person som avskydde mig för att jag var annorlunda. Så hon tog sina bröder och gjorde den skadan. Det var inte första gången. Men innan mamma och jag stack till USA så gjorde vi en anmälan och skadestånd. Allt är klart. Såvitt jag har förstått så efter hon fått reda på att jag dog så ångrar hon sina handlingar oerhört mycket.”

”Pengarna då?”

”Donerade till er, för att ni ska lägga dem i er välgörenhetsfond.”

”Wow, har inte hört något om det. När du blev kidnappad sa du att du inte kommer ihåg vad som hände-”

”Jag kommer ihåg, det var en lögn. Jag ville spara er den smärtan. Det som hände där lät ett mörker växa inom mig. Jag var som en vandrande död efter det. Jag behövde komma bort, tyvärr bort från dig med. Men hade jag stannat hade något ännu värre hänt. Om inte du hade funnits hade jag kanske tillomed tagit livet av mig. Därför är både jag och min mamma mer än tacksam, vi är båda skyldiga dig våra liv.” Det var inte de orden jag ville höra. Så jag slöt ögonen och hoppades på andra ord. När hon la sin panna mot min och lät den vila där slöt hon sin hand mot min kind. Tvingade mig att öppna ögonen och stirra in i hennes. ”Jag älskar dig.” Där, det var de orden som jag väntade på. De kom som en viskning först. ”Jag har aldrig sagt de orden för att det inte har varit rättvist om jag gjort det. Men jag hoppas att det inte är för sent att säga det nu. Jag älskar dig.” Det var inte för sent. Aldrig har det varit för sent.

 

Den natten pratade vi tills vi båda somnade i varandras armar. Det fanns ingen stilla tystnad längre. Inte heller någon intensiv stämning emellan oss. Självklart så var inte allt utrett. Det kommer inte bli det på ett bra tag, men nu börjar vi långsamt börja närma oss till det bättre. Med ett steg i taget.

Vi började med att äta frukost i en lättsam stämning, utan att älta det förflutna och bara leva i nuet. Framtiden fick vänta, i alla fall tills frukosten var klar.

Då samlade jag min far och mina bröder.

”Jag tänker fråga Desideria att gifta sig med mig. Är ni med och hjälper mig?” Jag behövde inte ens fråga. De var alla med på det direkt.

Så hela förmiddan gick åt att planera, det behövde inte vara perfekt, det var aldrig det någon av oss ville utgå från. Det behövde bara vara tillräckligt varm. En kväll där hon bara ska vara glad och trygg så att hon vet att det enda hon kan vänta sig från o med nu är detta. En familj, någon som älskar henne.

Därför när väl middagen började så var skrattet redan framme, det var ett något av det mest ljuvliga ljudet. När den man älskar dött att få höra det skrattet igen. Nu vet jag att jag är grym mot alla andra som förlorat någon de älskar. Men när jag fått chansen att få höra det igen tänker jag göra allt för att det ska bli det enda ljud jag hör.

När kvällen började luta mot slutkvisten nådde vi närmare mitt mål.

”Är du lycklig.”

”Du har gett mig den frågan en gång tidigare. Då vågade jag inte riktigt säga sanningen. Men nu kan jag. Ja. Jag är lycklig men jag kan bli lyckligare.” Hon sträckte sin hand mt mig och jag fångade den i min.

”Vill du då ge mig två löften?” Hennes konfunderade ansiktuttryck var fortfarande lika söta som förut. ”Den första är, inga lögner, varken vita, svarta gråa eller neutrala. Inte ens en sista lögn. Lovar du mig?” Ingen tveka eller en tanke gick igenom henne. Svaret kom direkt. ”Nästa, sista absolut viktigaste. Jag älskar dig, du har redan chockat mig, skrämt slag på mig. Fått mig att tro att jag var någon slags hjälte när det hela tiden var du som var hjälten i mitt liv. Men nu vill jag att du låter mig vara hjälten, den som ser till att du alltid har ett leende. Jag kan inte alltid lova dig ett leende, ibland blir det tårar eller ett gräl. Men jag kan lova dig genom att försöka. Börja med att gifta dig med mig. Vill du gifta dig med mig?” Inga tårar eller skratt eller leende bara få ord.

”Självklart, min lilla idiot.” Det var inte jag som gick mot henne, det var hon som kom och satte sig på mitt knä. ”Var har du ringen?” jag satte på ringen på hennes finger och hon gav den inte ens en blick utan kysste mig. Hon var aldrig någon som brydde sig om prydnader utan det var symbolen som hon brydde sig om. Att nu tillhör vi varandra mer än någonsin.

Den natten blev vår första naken utan lögner, det märktes att det var lögnerna som hållit tillbaka henne. Jag kunde känna att hon kändes redo likaså mig. Nu hade vi inga lögner eller rädsla som höll oss tillbaka, bara en ömhet som leddes av våra känslor.

När vi vaknade på morgonen var våra tankar på annat än att gå upp. Men det gjorde inget. Vi har gott om tid. En livstid utan lögner som börjar idag.

Men först måste vi bara komma upp ur sängen.

 

 

 

 

                                                           Slut.