Suget var kvar efter innat så forsatte på kapitel 7 så fort jag vaknade.

 

Vi får väl se hur mycket ni hatar mig efter detta.

 

Kapitel 7

 

Det var dags för välgörenhetsgalans där några av Tings bekanta skulle spela musik, om det inte var för att hon lovat Louisa det hade hon inte stannat. Hon hade gjort allt för att undvika Ian med bästa möjlighet, inte för att han heller sökt henne. Testet som var en duell hade hon klarat av utan att tuppa av så tekniskt sett var hon redo för att åka tillbaka. Det sista hon hade kvar var galan efter det skulle hon åka hem. Men på något sätt kändes det som att hon lämnade sitt hem. Därför hade hon innan galan åkt tillbaka till sitt hus i skogen. Det vilda hade tagit hand om det och bevarat det nästan som det var. Love var glad att få komma tillbaka till sitt rum i trädkojjan.

Vid ena fönstret stod tre fåglar och sjöng för henne.

”Har ni saknat mig?” De sjöng ännu gladare och flaxade med sina vingar.  ”Berätta, vad har jag missat?” Fåglarna berättade om Tings djurvänner. Dessa vänner hade tagit hand om henne under hennes år i skogen. Med deras sällskap hade hon hjälpt till vid skador och sjukdomar. Denna skog hade blivit ett fridfullt område där inga jägare gick in och alla djur levde i tillsammans. Det var också på grund av detta som hon inte åt djur utan bara det hon odlar själv. ”Du skojar! Momy gjorde vad?”

Momy var en bävermamma som hade kontroll över dammarna. Det var en liten Kolibrifågel som var grön och glänste som berättade. Shiny var namnet som Ting hade gett till denna fågel när den en gång landade på hennes fönster för flera år sedan. Sedan dess hade Shiny stannat vid hennes sida förutom när Ting åkte för flera år sedan. Det var Shiny som vaktade huset åt Ting.

”Shiny, jag har ett uppdrag till er, jag behöver er hjälp!?” Shiny flög in och satte sina små fötter på Tings axel. Det fanns ingen i denna värld som visste att Ting kunde kommunicera med djur. Det tänkte hon låta vara.

 

För bara en liten stund sedan hade Ian stod framför spegeln och undrat vad fan han håller på med. Hans temperament hade dalat upp och ner så alla hade bara blivit förbannade på honom. Han hade funnit sig själv framför Tings dörr och undrat hur sjutton han kom dit när han visste att Ting inte var där. Ian visse att Ting hade lämnat för att undvika honom, inte för att han heller visste vad han skulle säga. Den dagen hon hade berättat vad hon kände hade varit som en bomb och allt förändrades för honom. Längtan över den han älskade. Den han visste att han älskade gick nu mot honom, Hennes svarta silkeslena hår var uppsatt i en knut. De mörka ögonen var små och linjerade. Hyn ljus och läpparna röda som rosor. Hon bar en lång svart klänning som visade hennes längd och siluett.

”Du är så vacker!” Han kysste hennes hand och ledde ut henne till den stora salen. ”Får jag denna dans?” Hon skrattade lätt och följde med på dans. Var är hon?

Anna såg Ian, den man hon älskade över allt annat i världen söka sin blick utåt. Hon visste vem han letade och kände sorgen gripa in. Hon såg honom finna det han sökte efter och dansen stannade. Hela salen stannade och alla gäster tittade åt samma håll. Längst upp på en trappa stod en fe liknande varelse. Håret hängde som ett vilt liv ner halva hennes kroppslängd. Hon bar en vit klänning med spets ovanför bröstlivet upp till halsen. Precis under midjan hela vägen ner till hennes barfota fötter täcktes av tusentals fjärilar det var alla blåa och lila. De såg så verkliga ut då de också flaxade med sina vingar när hon gick nerför trappan. För första gången i Annas liv var hon riktigt avundsjuk.

I slutet av trappan stod Louisa och Frank. ”Denna kväll kommer att bli magisk.” Det bildades små tårar i Louisas ögon. Frank sträckte fram sin hand. ”Får jag lov till denna dans?” Ting log och följde med Frank utan att titta åt Ians håll. Så fortsatte kvällen, alla i sina vackra kläder minglade och dansade till den ljuva musiken som Ting hade fixat.

Därefter gick de ut på gården där budgivning skulle ske. Denna gång skulle alla pengar ges för hjälp att städa upp skräp i haven. Det var Ting som hade föreslagit det och Louisa hade såklart älskat iden och satt igång direkt. Under de sista budgivningarna drog Anna Ian bort från alla människor. ”Vi behöver prata.” Ian såg förvirrad ut samtidigt som hand lyssnade. ”Det går inte att lura oss själva längre.”

”Vad menar du?” Fast han hade nog redan en aning.

Hon tog ett djupt andetag och beredde sig för orden. ”Jag vet att ditt hjärta har burit mig länge och väl och jag kanske fortfarande har en plats där inne men jag tänker inte bråka mot någon som redan har ditt hjärta. Har kanske alltid haft det men lånat ut det till mig.” hon la sin hand mot Ians bröstkorg ovanför där hjärtat sitter. ”Det här hjärtat slår inte för mig längre.”

”Jag-” orden fastnade i halsen.

”Det är dags att jag lämnar tillbaka det här hjärtat till den som det tillhör. Gå och fånga henne innan du ångrar dig. Innan jag ångrar att jag gör slut med det här hjärtat.” Handen gick upp och omfamnade Ians ansikte. ”Bara en sista kyss!” Konstigt nog kom inga tårar, hon hade trott att det skulle gjort mer ont när hon gjorde slut med honom. Kanske hade hon alltid vetat att hon egentligen var bara ett tomrum i hans hjärta. De båda vände ryggen och gick åt varsina håll. Anna lämnade kungariket bakom sig och såg aldrig om dit. Det var blott ett gott minne.

 

På scenen stod nu Ting liten som hon är, fortfarande barfota. ”Så Ers Höghet Louisa bad mig att fixa musik till kvällens gala, så jag tänkte bjuda till med en sång. För er min familj!” Ingen hade hört henne sjunga förut så när den ljuvliga rösten bröt ut blev de alla chockade. Trots att det lät som en sång som en mamma sjunger för sitt barn så kändes den inte malplacerad ikväll. Utan den kändes alldeles perfekt. Det var som om alla kände betydelsen än hörde orden. Om det vackra riket långt borta bakom de gröna ängarna. Om barnen som väntade på sina krigarföräldrar i utkanten av byn. De allra yngsta som leker i sjön med sjöfolket. När hon kom till biten och friden och lyckan så släppte fjärilarna hennes klänning och flög upp. Publiken kände sig förtrollade, Hur kan något så simpelt som en sång och fjärilar bli det vackraste de sett.

När sången var över glittrade hennes ögon igen och hennes lycka hade spridit dig till publiken under henne. ”Tack för att ni ville lyssna! Nu skulle jag vilja att alla gå in igen så ska ni nog finna en-” Något stoppade hennes ord och hon stannade upp för en stund. Glittret var borta. ”En överraskning där inne. Varsågod.” Hon gestikulerade med handen mot dörren in. Men stod kvar på scenen när alla började gå. Ian ställde sig framför scenen och tittade in i hennes ögon.

”kan du vara snäll att förlåta mig? Jag har varit en idiot.” Hon bet sig i läppen. Han hoppade upp på scenen och såg henne bli spänd. ”En jubelidiot! Hur kunde jag verkligen inte se det.” Nu var han precis framför henne, han tog hennes hand och la på sitt hjärta. ”Här inne har det bara funnits en person hela tiden. Jag var blind Ting, kan du förlåta och acceptera min kärlek. Det jag försöker säga är att kan du känna hur mycket jag älskar dig?” Hon tittade på sin hand, under den kunde hon känna värme och bultandet från det hjärta som hon älskar. ”Jag måste gå nu som värd måste kungafamiljen gå in förre gästerna.” Han backade och sa ”Du kan väl ge mig ditt svar senare.” Därefter vände han och lämnade henne. Men jag ville ge dig svaret nu. Tänkte ting när hon såg honom försvinna. Inomhus stos alla som förstenade av chock. Alla fjärilar som suttit på hennes klänning tillsammans med en tusen andra fjärilar var utspridda runtom salen. Det som en gång var en klassisk fin modern sal så nu ut som en mysig botanisk trädgård.

”konstigt, jag har allergi men känner inget av detta!?” sa en av gästerna. Musik började spela och alla minglade runt och tillslut begav sig ut för att dansa. Ian dansade med Louisa och Isobell med Frank. Därefter dansade föräldrarna med varandra och syskonen med varandra. ”Har du sett Ting?” Frågade Ian Isobell. Hon skakade på huvudet. ”Jag tänker gå och leta efter henne.” Isobell följde efter och de letade överallt. Hade hon redan gått? Utan att säga hejdå? Hade han redan missat sin chans?

Trots att han visste att det var dumt så gick tankarna. Precis innan han nådde dörren till gården hörde han ett skrik utifrån, dörren for upp med ett ryck. Mellan alla bänkar stod hans syster och såg förskräckt ut, hela hon skakade och händerna täckte halva ansiktet. Precis innan han hann komma fram till bänkarna fall hans syster mot marken. Ljudet av vakter närmade sig. Nedanför hans syster låg där en livlös kropp. Den hade rött hår som låg längs det gröna gräset, fötterna var bara och den vita klänningen var numera halvt indränkt i blod. Hur mycket Ian än ville att det skulle varas någon annan så var det Ting som låg där på mage med 3 pilar genomborrade i ryggen.

”TING!” En skräck och rädsla som han aldrig känt fick honom att springa till Ting. ”Snälla snälla vakna ting! Du får inte göra såhär.” Långsamt vände han henne och höll henne tillräcklig upp så att inte pilarna kunde påverka. Vid den här tidpunkten hade Louisa och Frank kommit också och vakterna formade en stor cirkel runtom dem alla. ”Ting vakna!” han försökte smeka hennes ansikte men hon reagerade inte. Pulsen var svag, knappt märkbar.

”Flytta på dig!” hördes en mansröst. Vakterna som var redo att blocka inträdaren knuffades undan av en vind. ”Hon lever än, men inte längre till om vi inte får ut pilarna.” De vände henne tillbaka på mage. ”Själva pilarna kan inte döda Ting men giftet de bär kommer att göra det.” Han ryckte upp en av pilarna och gick för den andra och tredje. ”Så nu kan ni bära in henne.”

”Ursäkta men vem är du?” Det var Louisa som frågade.

”Jag? Jag är hennes Pappa.” I samma stund som han sa de orden slutade Ting att andas.