Kapitel 1 *Hemligheter för Varandra*

Det är både fantastiskt och magnifikt när man har världens bästa flyt. Orden bara rinner av fingertopparna. Jag behöver någonstans att göra av med allt. Så varför inte här.
 
Här kommer mitt nästa projekt. Hemligheter för varandra. hata eller älska, upp till er!
 
Kapitel 1.

Nervös var det sista som fall på Claras sinne, istället så kände hon sig bara nyfiken och faktiskt riktigt njöt av att hon hade fått en ny chans på ett nytt jobb. Även om det bara var en prövotid men det var bättre än inget. Fast detta var visserligen annorlunda än vad hon jobbat med tidigare, denna var en utmaning, möjligtvis en rolig utmaning. Detta var allt hon tänkte när hon var påväg till huset, eller ja hus var kanske lite väl svagt för Logans hem. Snarare herrgård eftersom när hon kom var det allt hon såg. Det vita väggarna och den härliga altanen som gick runtom huset.Huset hade gamla fönster och en härlig trädgård framför altanen, där fanns blommor av alla olika sorter men ändå gav en viss helhet. De gjorde så att huset såg ut som något som skulle kunna visas i någon tidning elelr en film för perfekta hem. Det är ialla fall vad det såg ut som utifrån. Själv hade inte Clara så gröna fingrar men hon hade en hundnäsa, hon kunde känna dofterna från blommorna och det var nästan tropiskt alltihop. Solen som lyste upp och träderna med sitt gröna som inramade allt det vita.
Hon fortsatte att bränna in sikten av huset när hon närmade sig det med små steg, det såg ut att vara stort och 2 våningar. Allt det som hon drömde om, vilket ledde till att hon inte kunde hjälpa att drömma. Om hon hade råd så skulle hon köpa sig ett sådant hus på bums. Men den tiden hon skulle ha råd skulle hon redan vara död. Aldrig i hennes livstid kommer hon att kunna bo i ett hus som denna.
>>Mrs. Lake?<<  Just det. Dags att tjäna de pengar som skulle köpa henne ett hus som denna.

Logan hade inte läst Claras resume så noga, utan bara ögnat lite sådär lätt i den. Men han visste det han behövde, hon var 28 år och gift, vilket var förmodligen varför hon inte bar namnet Sullivans längre antog han. Nu var hennes namn Clara Lake och hon hade utbildat sig ett tag på samma skola som hans son men hon gick i en kocklinje men det höll inte för hon hoppade av 2 år senare innan hon gått färdigt utbildningen. Det fanns inget om att hon försökte gå vidare någon annanstans, Istället hade hon tagit ett jobb men har ändå hoppat runt på olika jobb. Trots det så hade alla hennes tidigare artbetsgivare bara goda ord att säga om henne. Det var nästan samma lovord han fått av hennes syster. Men det som alla hade sagt gemensamt vara att hon var en jäkel på att springa, sedan hade de alla bara skrattat. Vad det betydde brydde sig inte Logan om, så länge hon bara skötte sitt jobb.
>>Sir? Mrs. Lake har kommit.<< Det var husets hushållerska som kom in och talade.
>>Åhh, tack Lydia. Skicka in henne.<< Till Skillnad från Katarina var inte Clara lik sina föräldrar på något sätt. Logan försökte hitta några likheter men där fanns inga. Clara log sitt naturligaste leende och sträckte fram handen.
>>Goddag Mr. Gale, Jag e Clara Lake men du kan kalla mig för Clara.<< Hon fick äppelkinder av sitt leende var det första han såg.
>>Kalla mig Logan. Varsegod och sitt ner.<< Hon satte sig ner och tittade på honom. Han påminde om hennes far, det där gråstråkiga håret och värmen.
De satte igång och diskuterade hennes tjänst och vilka krav de hade, både hennes och hans. Vad de båda märkte direkt att de kom båda snabbt överens och att de hade samma uppsikter om hennes uppdrag. Det han nu insåg vara att han ger nu denna kvinna fria tyglar att hantera hans dotters liv. Likaså kände Clara Logans dotters liv i hennes händer. Men det skrämde varken någon av dem.
När de var klara med det skriftliga och det muntliga så tog han henne på en rundtur i huset. Desto mer Clara fick se av huset så älskade hon det bara mer och mer. Överallt fanns värme och glädje. Detta var en familjs hem. En familj som var stolta över varandra och älskade. Det värmde hennes hjärta, hon visste precis hur den känslan var. Det fanns präglar av varje familjemedlem överallt i huset. Logans trygga säkerhet, hans frus moderliga känsla för hem. Barnens diplomer och teckningar inramade på väggar. Där fanns foton också men hon tittade inte så mycket på dem. Hon behövde inte för att se att de alla var en bra och älskad familj, det visste hon redan. Allt detta såg hon ännu mer när Logans fru kom. Det var precis som om hon försvann ur hans huvud och det fanns bara kärlek i honom. Han formella ansikte försvann och ett annat präglades, ett uttryck av ung och gammal kärlek. Det var ett ansiktsuttryck hon väl kände till, hon hade själv burit det en gång i tiden. Det gjorde så att hennes hjärte värkte och var förvirrad. Hon både älskade och hatade det uttrycket. Den tiden var borta sedan länge.
>>Clara detta e min fru Alice. Du får gärna prata fritt med henne, hon kommer ändå att veta allt som sker. Om du får problem och inte kan prata med mig så kan du vända dig till Alice.<< Clara log och sträckte fram handen som gav henne en känsla av att hon va återigen barnet. Vilket var bara barnsligt, hon är 28 för sjutton.
>>Eller så kan du vända dig till Logan, det är lika mycket hans dotter som min.<< Skulden tyngde Claras hjärta, men det ignorerade hon.
>>Då vet jag att det är fritt mellan er två och inga mellanhänder. Suveränt, är detta Deannas rum?<< De båda föräldrarna tittade in i deras dotters rum, först skämdes de över röran men insåg sekunden efter att det är lika bra  Clara får se detta så att hon vet vad hon har att göra med. >>Bra. Du kommer ihåg vad jag sa Logan, Även om hon skriker, bönar och ber om hjälp så ska ni inte blanda er i mitt arbete och lämna allt till mig.<<
>>Försöker du skrämma oss?<<
>>Det beror på, gör det?<< Alice funderade lite men visste redan svaret.
>>Inte ett minsta dugg alls.<< Innan Clara hann kommentera så var det Logans tur att testa Clara.
>>Å du vet att du inte får låta dig skrämmas iväg av Deanna, inte heller fly. Du får inte sparken förrän jag säger så.<< Clara bara höjde på en ögonbrynet.
>>Ska det skrämma mig?<<
>>Kanske.<<
Clara bara fnös åt svaret. >>Pfft, då får jag be er att gå härifrån, stick. Gå ut och ha en middag för er själva eller gå på bio elelr vad ni äldre generationen gör. Jag kan hantera detta.<< Tror jag tänkte hon lite svagt efter sin mening. Men lät självsäkerheten lysa istället. Paret gick iväg förundrad över Claras framfusighet, men hoppades, nä visste att hon vet vad hon gör. Men de hoppades att det skulle fungera bara för deras dotters skull.

Clara gick in i rummet och såg sig runt. Vart ska hon börja? När Lydia kom med reservnycklarna till huset fick hon en ide. Deanna, var förberedd på ditt livs äventyr!

 
RSS 2.0