Kapitel 2

Tystnaden la sig som en blixt i en redan kvav luft, medan alla andra genast blev alerta tittade butiksbiträdet på alla med chockartat uttryckt. Vad det än var tänkte inte hon lägga sig i och därmed gick ut till planteringen på baksidan.

”Du visste vilka vi var… varför sa du inget?” Ian tittade på den lilla varelsen.

”Vad skulle jag säga? Hur kan jag ge ett svar till en fråga som aldrig fanns?” Ilskan bubblade inom Ian, hon visste mycket tydligt vad han menade.

”Lugna dig Ian,” Louisa la sin hand på Ian. ”Du vet att hon har rätt, det är vi som inte introducerade oss till en början.” Handen gled ner från Ians axel och lades på hans hand. Ian kunde känna hur nervös hans mamma var. Om det är något Louisa är så är det en stolt och varm människa, han har sällan sett henne nervös. ”Din mamma räddade mitt liv när vi var yngre och ända sedan dess var vi bästa vänner. Sist jag träffade henne var du mycket liten och jag önskade att jag hade hjälpt henne tidigare men hade inte möjlighet då.” Ian visste vad hon menade. Vid den tiden som hennes bästa vän behövde hjälp hade han själv legat sjuk. Efter att ha dragit på sig en svår feber så var han nära på att dö, det var senare, flera år senare som han hade upptäckt det svåra valet hans mamma hade fått ställa. ”Jag beklagar sorgen om din mamma.”

En fågel landade på ett fönster och kvittrade.

”Ursäkta mig…” Hon gick bort till köksdelen igen och hämtade en skål med vad som såg ut som fågelmat, som hon senare la vid fönstret och fågeln började äta. ”Förlåt men varför är du här nu?”

Louisa tog ett djupt andetag för att stadga sig.

”Jag vill ta med dig hem till mig, Jag ser att du har skapat dig ett hem här men jag skulle vilja ta med dig hem till oss. Jag vet vad du har gått igenom och vad som har hänt…” Luften gick ur henne och ny luftfyllde hennes lungor. ”Låt mig då ta hand om dig Ting!”

Ting stod med ryggen mot prinsen och drottningen för att hon inte ville låta dem se hennes ansikte än. Små tårar klumpade sig i hennes ögon som hon blinkade bort, värmen fyllde hela hennes bröstkorg. Hon samlade sig innan hon vände sig. ”Tyvärr…” Rösten ville inte vara lika stark som hjärnan. Skärp dig Ting! ”Jag kan tyvärr inte, som du sa mitt liv, mitt hem är här.”

”Jag menar inte att du ska stanna hos mig för evigt, jag skulle bara vilja att du kommer och bor hos mig några månader. Jag vet vilket liv du har-”

”Jaså! Det vet du?” Du vet ingenting!

”Tänk på din ton!” Ian började nu bli riktigt irriterad, men det blev också hon.

”Mitt hem! Låt mig påminna dig att det här är mitt hem som jag byggt själv! Ni är i mitt hem, min soffa ni sitter på!” Rösten lyckades vara skarp utan att hon höjde rösten.

”Vi kan gå, Tack och adjö!” Fan!

”Ni går ingenstans!” Hon stannade dem precis innan de hann resa sig. ”Det ösregnar ute, ni kommer inte hitta er väg ut.”

”Vi klarar nog oss ändå…” Vilken irriterande liten varelse! Tänkte Ian, vilken nerv!

”Idioti! Du kan gå men din mamma stannar här! I helvete heller att jag låter henne gå ut i skogen i detta regn.” Båda tystande. Mitt i all rasande så blev hon rörd över bådas omtanke. ”Hon kan sova uppe i tornet, där finns en varm skön säng och den är tillomed ny bäddad. Du får finna en plats som är ledig! Jag finns på altanen. Ta för er av vad som finns!” Med dom orden stormade Ting ut till altanen. Hon har aldrig gillat att prata om sin mamma, inte sig själv där heller. Hennes mamma var den varmaste människan i världen som hade gjort hennes barndom till det bästa hon någonsin kunde få. Den var bättre än den barndomen hon skulle fått. Det fanns en tomhet inom henne som hon visste tillhörde förlusten av sin mor. Kära mamma, förlåt mig! Tomheten styrktes ytterligare av det faktum att hon visste att hennes mammabortgång var hennes fel. Om bara hon inte gått iväg, om bara hon hade stannat så hade hennes mamma levt än idag. Hon slog armarna om sig, vinden blev kall mot kroppen, hennes ena hand rubbade den andra armen där hon bar ärret som aldrig kommer att försvinna. Det enda ärret som fanns på hennes kropp.

Love kom och la sig under henne när hon låg i hängmattan, han kände av hennes sorg.

Inom Ian brann det en rasande och rivande känsla, det var sällan någon snackade så till honom, när någon väl gjorde det så kunde han få tyst på dem men inte henne. Men skuldkänslorna rev och slet som inget annat och han bannade sig själv. Den sista blicken gick inte att ta miste som. Han hade sett de gröna ögonen begravas i något mörkt och tårar hade börjat bildas. Hade inte hans mamma berättat om vad som hade hänt. Ilskan hade tagit över så pass att sinnet försvann. Han var den största idioten han kände.

När alla andra hade somnat så kunde inte Ian somna, inte med dessa känslor inom honom.

Eftersom där inte fanns någon klocka så hade han ingen aning om hur mycket klockan var när han klev ut på altanen. Regnet öste fortfarande ner och klapprade mot träet. Doften var fräsch av blött gräs och blad. Det var så tyst och lugnt att han inte kunde annat än beundra.

Bredvid honom låg Ting och iakttog prinsen.

”Gillar du det du ser?” Ian vände sig mot hängmattan och fann Ting liggandes där med sina gröna ögon fixerade på honom. Sorgen som fanns där innan var borta.

”Mhm, men jag förstår inte hur du kan bo här?”

”Hur kan eskimåer bo i en Igloo, hur kan amazonerna bo i sina hyttor? De som lever i sina båtar hela året? Så jag undrar vad menar du?” Hon lutade huvudet på sneda och forskade honom mer.

”Utan andra människor, jag förstår att man ibland vill ta en paus, men att för alltid leva såhär ensam?” Huvudet på spiken. Jag vill inte vara ensam…

”För att ibland är det bättre att vara ensam.”

”Det tror jag inte på. Det är därför mamma vill ta med dig, för att få lära känna dig och för att du inte ska behöva vara ensam mer. Jag utmanar dig att försöka. Om du inte gillar det så kan du alltid åka tillbaka.” Hon bet sig i läppen.

”om det blir tvärtom? Att jag vill stanna?”

”Då säger jag Välkommen till vårt hem!” Med dom orden lämnade han henne till sina tankar och gick tillbaka till soffan för att sova. Där han somnade direkt.

Ungefär en vecka senare var Prinsen tillbaka i sitt hem, han hade fått åka tidigare än sin mamma för att gå på en del möten. Deras hem var inget slott utan mer likt en herrgård men som var lite större än de vanliga herrgårdarna. Inom det här huset fanns mycket historia från alla tidigare kungafamiljer som bott där. Både Ian och Frank satt tillsammans med Isobella i deras sällskapsrum. Ian satt vid en av fåtöljerna och läste en bok medan frank och Isobella spelade ett spel. När deras butler kom och gav de ett meddelande.

”Ers majestät, Drottningen vill hälsa att hon kommer idag med den unga damen Ting.”