Kapitel 1

Solen var på väg ner i den långa skogen, runtom dem hörde kvistar brytas av små djur och fåglar kvittrade sin egen sång. Längst fram gick deras guide som var osäker på vad hon gjorde. Hennes dag hade varit precis som vanligt till 10 minuter innan hon skulle stänga sin butik. Byns enda blomsterbutik som hon hade slitit med blod och svett. Osäkerheten började krypa innanför huden, gjorde hon verkligen rätt som ledde dessa två främmande människor till dit de var på väg.

Bakom guiden gick någon som var tvärtom osäker. Louisa hade länge velat göra denna resa men inget hade fungerat tidigare. Men nu äntligen kunde hon uppfylla sin högsta önskan som hon burit inom sig. När hennes son erbjöd sig att följa med visste hon att det var för att han inte ville att hon skulle åka själv. Hjärtat inom henne hade ändå blivit rörd på att han ville följa med på denna resa.

De hade lämnat stora vägen bakom sig sedan länge och stigen blev mindre och mindre, Louisa gav en blick till sin son som hade närmat sig henne precis som om han var redo för att skydda henne. Vilket var löjligt med tanke på de två livvakter som följde bakom dem. Så stilig… Så lik sin pappa…

Det var kärlek i första ögonkastet när Louisa träffade Frank, så unga och så ivriga. I 13 år var de tillsammans innan de gav varandra ringarna, därefter har de mognat tillsammans och han stöttade varenda del i hennes resa och mål. Desto närmare de gick desto mer nervös blev Louisa.

Regnet hängde i luften, det var kvavt och ju mer de gick desto grönare blev skogen.

Desto längre in de kom så blev skogen rikare med täckta grenar av gröna blad. Gräset var grönare precis som det var något i marken som fick allt växtliv att leva tusen år längre. Ian var mer nyfiken är än intresserad av denna resa. Vad är det som har fått hans mamma att vilja detta så mycket att hon spenderat över tio år på att få till denna resa?

Han visste att han var på väg att få se en dröm gå i uppfyllelse men det fanns en rädsla om att allting kanske inte var så som hans mamma minns. Ian var redo om besvikelsen blev för stor för henne att bära, men just nu ville han bara komma ut ur denna förbannade skog. De hade gått i en evighet och när som helst skulle regnet komma.

De hade länge gått ur skogsstigen och nu började han misstänkta att den blombutiksbiträdet hade gått vilse och lett oss på någon vild gås jakt.

Men alla tankar försvann när han såg det, i det sista solstrålarnas kast fanns ett magnifikt hus. Huset var skapad från trä och spik men öppna fönster utan glas. Runt ena sidan växte det blommor och på andra sidan fanns en altan där det hängde en hängmatta mellan två grenar och bredvid fanns lådor där någon hade planterat. Runt altanen fanns det en hand snitsat staket. Taket var sneddat förutom ett litet konformat torn som var byggd intill andra våningen. Till ingången fanns där en trappa som kurvade sig ner till marken där det låg en hund och sov. Det mest magnifika var att hela huset var uppe i luften om ett välbyggt trä koja. Huset hade byggts emellan och intill två ek träd som bar upp det hela. Dess blad gav skugga och skydd mot vind och regn.

Både Ian och Louisa stod helt ställda inför det charmiga huset.

”Hej Love” Blomsterbiträdet gick fram och hälsade på hunden som vaktade huset. ”Var har du din ägare?” När Ian tittade på hunden så var det rysningar som for längs hans ryggrad när han såg dess ögon. Ett blått öga och ett grönt öga som kunde se rakt in i hans själ.

”Jag är här!” Hördes en klar röst. Men när de tittade efter rösten kunde inte finna var rösten kom ifrån. ”Lite längre upp…” Om huset är upp i träd såklart de skulle hitta ägaren upp på en gren.

Ian iakttog varelsen upp på grenen. Med hårat rött och burrigt lockigt som hängde halva hennes kroppslängd. Hon bar en vit lång klänning som gick hela vägen ner till hennes barfota fötter, den var också långärmad och då täckte hennes solbrända armar. Efter fått deras uppmärksamhet på var hon är så klättrade hon nerför trädet lika smidig som ett vanligt djur skulle ha gjort.

Utan så mycket som en skråma klev hon fram till dem och Ian kunde se de klara gröna ögonen under de långa ögonfransarna som var mörkt svarta. Det fanns fräknar på kind och näsa och läpparna var tunna. Hon var mindre än vad man trodde när hon var uppe på grenen. Minst två huvud under honom.

”Varför kommer ni inte in vettja, eller har ni tänkt att stå här ute i regnet?” Hon gick förbi dem uppför trappan med hunden efter sig och lämnade dörren öppen efter sig.

De gick uppför den långa svirvlande trappan, om man tyckte att huset var magnifikt ute så är det inget jämfört med inomhus. De kom in i ett stort rum där det fanns en stor rund virkad matta på golvet. På sidan vid ett fönster fanns en uppbyggd fåtölj och ett litet sidobord med några böcker liggandes på. I nästa rum var det ännu större där det var uppdelat. På ena sidan fanns köket som bestod av diskbänk och några skåp. Dit gick hon och plockade upp sin hunds skål där hon hällde ut det gamla vattnet ur ett hål i väggen och drog sedan i ett snöre, under ett av skåpen kom ett trä rör. Ett bamburör där det rann vatten ur. När skålen var fylld till den nivån hon ville drog hon upp röret igen och vattnet slutade rinna. Ian hörde hur en av livvakterna drog efter andan.

I den andra delen fortsatte hemmasnickeriet med soffa och bord. Ett vardagsrum.

”Slå er ned.” Hon hänvisade oss till sofforna i den andra delen.

Längst bort i det rummet fanns det ytterligare en mörkare del samt öppningen till altanen. I slutet av köket fanns en trappa upp till vad de kan bara uppfatta som något lika charmigt som här nere.

Medan de försökte smälta allt inomhus hade regnet börjat droppa utanför för att sen bli till en riktig skur.

När de väl smält allt var Louisa först med att tala.

”Jag vet att du kanske inte minns mig men jag har faktiskt kommit hit för att leta efter dig, du förstår jag och din mamma var bästa vänner.” Louisa tittade på den vackra flickan. Hon var lika vacker som hon mindes den lilla flickan.

”åh jag vet. Jag minns dig.” Hon ställde sig upp och bugade. ”Välkommen Hans kungliga Höghet och Ers majestät!”