Nu när allt har börjat komma igång så finner jag mig själv ta mer ansvar men samtidigt vill jag bara gömma mig i ett hål nånstans. 

Jag har en månad kvar i skolan och har en bok/kurs kvar att ta mig igenom, det värsta är att det känns som om tiden inte finns där. Dem säger till mig att du kan plugga i tiden mellan förskolan och simningen men det är min tid att andas ut, att kunna koppla av och fokusera på annat. En inre konflikt av vad jag vill som är bäst och viktigast för mig mot det kroppen och psyket säger att jag behöver. Det slutar väl med att jag får ta bort min sömn och bli en zombie.. Bara det att jag vill inte ge upp min sömn. Det är min sömn som e det absolut viktigaste för mig. Skönhet kan slänga sig i väggen bara jag får sova!

Sen kommer simningen som är också en av det viktigaste delarna i mitt liv. Mer medveten och omedvetet ansvar har lagts på mina axlar. Ni som känner mig vet att jag vill gärna göra bra ifrån mig, men sen kommer negativen och knackar på ryggen och säger att du är dålig... Jag vet att det är bara jag som gör detta mot mig själv men när du har växt upp med att höra från vuxna att inget du gör är bra nog så sätter det sig i en. Även om du vill slita det ur dig så sitter det kvar. Det enda du kan göra är att fortsätta och kämpa, ryta ifrån när det blir för mycket.

Men detta är allt det som händer runtomkring mig, det som händer inom mig är en storm av känslor. Jag är rädd för att jag faller djupare och djupare i tunnan. Därför har jag nu kommit tillbaka hit som har varit lite som terapi för mig. För att förhindra detta djup, jag har arbetat så hårt för att inte falla dit igen. Det värsta är nog att nånstans i detta jäkla år (ursäkta att jag svär) har jag slutat att drömma....