Detta handlar om den biten av mig som är svårast att hantera. Den sociala biten av mig. I två veckor eller mera har jag dragit mig tillbaka, vet inte varför om det är för att jag har varit iväg på mycket tävlingar där jag har varit tvungen att vara social eller om det är allt annat jävla skit som händer. Känns som om livet går 1 steg fram 5 steg bakåt. Ena stunden är världens kaos nästa stund är bara kaos.

Det som händer just nu är att varje bit är extremt utmattande mer för mig än för andra. Eftersom jag har så svårt med människor så blir alla de vanliga sakerna man gör varje dag, prata med kollegor och familj och vänner mer jobbigt. 

Visst jag trivs på min arbetsplats väldigt bra, jag är trygg där för nu. Men det stoppar inte allt som händer inombords. 

Att varenda gång någon pratar eller frågar mig är det som en pistolkula som skjuts mot mig som jag måste akta mig för. Eller så fort jag vänder mig så känns det som om jag har en kniv mot min rygg. Nu låter det lite fel, men det är så det känns för mig när det igentligen betyder något annat. 

Pistolkulan är bara en fråga om mitt privatliv eller hur jag mår? Varenda gång någon frågar mig om mitt privatliv så direkt sätter hjärnan igång och jag känner hur kroppen skakar, händerna blir svettiga. Hur ska jag svara? Vill inte vara för negativ? Om jag säger detta kommer det mer frågor. Hur mycket vågar jag berätta? 

Medans kniven är en metafor för att varenda gång jag vänder ryggen så är det skit bakom mig för jag är så jävla van vid att någon snackar skit om mig.

Därför är en vanlig jobbdag så mycket mer utmattande för alla sådana bitar är bara en del av sociala processen i världen. Men det är jag som inte kan hänga med den och därför klarar jag inte av den.

Det är därför jag har svårt att klar av att hålla en vänskapsrelation, för jag vågar inte ta det där extra steget som krävs. Det måsta mina vänner ta åt mig. Igentligen tycker jag synd om mina vänner för jag kräver alldeles för mycket av dem. 

Min familj kan hantera när jag isolerar mig själv, de låter mig vara så länge jag sköter det jag ska göra, tvingar ut mig då och då. Men hur ska mina vänner veta vad de ska göra?

Det är därför jag älskar verkligen mina vänner som har stannat kvar vid min sida, lärt sig mina personligheter för jag har ju liksom 10 olika identiteter... Även om det är bara typ 3 vänner jag har. Men jag har hellre 3 vänner som verkligen står vid min sida och stöttar mig än 20 vänner som bara finns där då och då. 

Problemet är ju att ibland måste någon tvinga mig ur min isolering denna gång var det min Wifey janica som märkte att något inte står rätt och lät mig vara tills hon tog steget och frågade om allt stod rätt till?

Det som hände vara att från att vi brukade smsa eller prata varje dag till att det bara var hon som pratade, jag förstår, för henne var det som att prata till en stängd dörr. Men det var hon som öppnade dörren och drog ut mig. Både hon och min rara vän Anna. Så nu står allt som vanligt med mig. Ingen isolering och jag är social igen någotlunda, babysteg. 

Näe nu ska jag återgå till min film.

See ya My beautiful flowers! ❤️