En konflikt är aldrig ensam.
Så vi håller på med konflikthantering på skolan och jag sätter på mig spejar glasögonen för att kolla hur min praktik hanterar det.
Men vad är en konflikt?
Är min konflikt detsamma som din? Nej.
Löser du din konflikt likadant som jag? Nej.
För alla har olika konflikter som de möter eller skapar. Det är nog ändå ganska självklart. För vi är olika i våra personligheter, har det å göra med arv/uppväxt från familjen eller samhället har ingen betydelse. För hur du gör är upp till dig.
För min del så ligger konflikterna på 3 olika nivåer/lägen eller hur man ska säga. Först är det på jobbet/praktiken. Då kan det vara olika. Sen är det simningen som är detsamma som jobbet ungefär med få smärre skillnader i detaljer och självklart ett helt annat fokus. Sen är det hemma.
Hur jag löser en konflikt jag skapat? Såvidare det inte händer hemma så existerar det inte. Jag vet inte hur andra upplever mig som men för mig så ska jag väl inte behöva lösa en konflikt när jag har ej börjat någon konflikt. Som jag har nämnt tidigare så är jag konflikträdd. Nu tänker ni vad innebär det då? Nå... Till en början så är det som sagt helt olika på personer. För mig så är det att jag ger mig aldrig in i en konflikt med en annan. Om jag blir arg på någon kommer jag aldrig att säga det till denne. Jag kanske säger till någon annan om det men aldrig till den personen jag blev arg på. Vilket e ganska konstigt då jag är igentligen en dramaqueen :p en gång blev jag jätte arg på två vänner de var två som stod mig nära, jag kände mig besviken och arg och förstörd. Det tig mig en hel sommar och några månader till innan jag en yttrade något ord, knappt ens det. Jag tog den fega vägen och sa det mesta på text. Tillslut fick någon tvinga oss att sätta oss bed och prata om det. Men inte ens då sa jag verkligen vad jag kände. Förlåt min vän men jag kan inte.
Hursomhelst så ger jag mig aldrig in i det. Inte heller ger jag mig in i diskussioner. Delvis för att det känns lite som att varenda person jag diskuterar med försöker dumförklara mig!? Jag vet det är ett dille jag fått i huvudet. Men också för att jag inte klarar av att bråka eller tjafsa med någon.
För mig i mitt huvud, i min kropp känns det som att någon försöker tränga in mig i ett hörn. Då får jag klaustrofobi och då kan vad som helst hända.
Ett exempel är när jag skulle stå upp för en vän en gång så skakade jag hela tiden, jag var stark i orden men hela kroppen skakade. Oftast efter jag gjort något sådant så kan jag komma hem och få världens ångest. Sen gör jag inte det bättre av att ligga hemma i sängen innan jag ska sova och dvala på den ångesten. Vilket resulterar till att man aldrig somnar.
Så nej, utanför min dörr så varken skapar jag eller ger mig in i konflikter. Om inte jag måste i en arbetssituation, då har jag hört att jag är ganska bra på det???
Hur gör ni??
Innanför min dörr är en helt annan fråga. Jag nämnde väl att jag är en dramaqueen? Jag kanske inte säger vad jag känner utanför och det gör jag för sig inte hemma. Det är bara att räkna hur många gånger min bror försökt få mig att säga vad som finns i mitt huvud. Det går inte ens att räkna med händerna.
Jag är oftast aldrig den som startar men och jag blir irriterad kan jag trigga igång. Det märker man på fejderna mellan mig och min pappa, då vi har helt olika åsikter om många saker.
Så ja, pedagogisk på arbetsplatsen kan jag lösa om jag måste, privat är privat men utåt sätt är svårast.
Vad är svårast för er? Har ni samma konflikter eller olika?
Nu blev det här inlägget långt. Ska återgå till jobbet, vi ses.
See ya My beautiful flowers. ❤️
