Efter att ha först blivit drabbad av en klåda som vi inte visste om det var på grund av djur eller allergi så jag fick smörja in mig med en medicinsk salva bara för att drabbas av magsjuka 24 timmar senare. :(

 

Hela processen har fått mig att tänka på hur svårt och jobbigt det blir inte för att man blir sjuk utan för hur det blir för alla runtom en. För min del så är jag van vid att bli ompysslad så jag gärna vill bli ompysslad men jag känner en del som definitivt inte vill bli ompysslade som hellre vill låsa in sig i sitt rum. men hur ska man som familj, vän och partner veta om det?

 

Hur ska man veta när helt plötsligt någon ligger där och spyr? 

En del familjer vet direkt, framförallt om det är barn som fortfarande bor hemma eller småbarn

eller barn som onstant visar samma beteende vid sjukdom. T.ex min mamma hon vet att jag inte vill ha någon som sitter som en hök över mig Men det ska ändå finnas någon där. Inte för att klappa om inte jag ber om det förstås... hehe. Utan mer om att kunna ge mig hjälp om jag vill, för att gå och handla cola för magen. För att se till så att jag rör på mig då och då så att jag inte får ont i ryggen. För att ta en nypa frisk luft emellanåt.

 

Men en nära vän eller ens partner? vid första magsjukan?

 

Vågar man be om hjälp? tänk om den andra är bakterierädd eller kan inte hantera spya?

Vågar man säga till om att låta en vara ifredd när den andra står och är orolig över en?

 

Svaret är helt enkelt våga säga till, ryt ifrån så mycket man orkar, acceptera det du får.

För den friska, lyssna, trotsa rädslor eller hitta vägar runtom, acceptera det du får. Våga fråga den sjuka?

 

Våga kommunicera med varandra, prata om det innan, efter. Ställ krav, acceptera varandras önskemål.

Det var min tankar för idag.

 

See ya My lovelies <3