Desideria.

När jag anlände till stockholm så borde jag känt något, åtminstonde en känsla men jag hade inte tid, det var som om allt annat tog den platsen. Det fanns ingen rädsla, inte en enda gång tittade jag mig själv över axeln för att se om någon följde efter. Jag hade ett mål och det var dit jag var på väg. Snabbt hoppade jag in i den bilen som redan väntade vid flygplatsen på mig för att ta mig vidare till studion. Medan jag var påväg ringde jag min mor för att rapportera, samt för att få veta mer om var Chris befinner sig. Eftersom han hade redan anlänt till studion så blev allting blank inom mig. Jag kunde varken tänka eller känna. Det är nu det gäller. Nu är det bara ut med sanningen, det går inte att hålla tillbaka det längre. Faktum så ville jag redan berätta på bröllopet men fegade ur i sista sekunden. Men nu blir det inget mer fegt, ingen mer lögn. Jag kommer att skydda de jag älskar, framförallt så kommer jag att leva. Leva ett liv, det har jag lika mycket rätt till som alla andra.

När bilen anlände så for jag ut lika mycket som en fågel skulle flyga ut ur en bur utan tvekan. Det var en del som kände igen mig som hälsade i ett mummel, för det var allt jag hörde, mummel och susandet av vinden.

Inte förrän jag slog upp dörren och fann Chris i radio rummet lät jag mig själv fånga andan igen, någons röst hördes svagt.

”Du får inte-” men bara sekunden senare upptäckte jag att det var min egen röst som hördes. ”jag ska berätta allt, men du får inte sluta med musiken. Då skulle jag verkligen hata mig själv.” Efter att ha låtit mig själv få fånga andan och räta på ryggraden och låta mina ögon finna Chris ögon. Styrka, en enorm styrka gick igenom och nu insåg jag. Aldrig mer ska jag ljuga.

”Jag är inte Danni och kommer aldrig att bli Danni, men inte heller är jag Becky och likaså kommer aldrig att bli Becky. Jag är född Desideria och kommer alltid i mitt hjärta att vara Desideria, för min fars och mors skull. De valde det namnet och jag vill inte att namnet ska glömmas.  Men jag kommer alltid att vara din Danni i mitt hjärta. För att Danni är bara ett annat namn, men jag är fortfarande en del av den personen. Den Danni som både grät och skrattade i dina armar, som blev hopplöst förälskad i flygplatsen när hennes ögon mötte någon annans. Men det fanns en del som Danni hade som ingen annan visste ett mörker som bar med sig rädsla och skräck. Fara för både mina närmaste och de jag älskar. Men det var aldrig hennes fel. Det var Desiderias fel. Hon började detta mörker den dagen jag såg min pappa bli mördad. Från den stunden började ett liv med lögner och en rädsla som ingen annan bör få. Jag skulle inte önska någon annan den smärta som jag fått uppleva. Men ändå så är jag tacksam. För att jag hade dig, mitt i allt detta fanns du. En solstråle i mitt liv. Du lös upp när allt annat kändes hopplöst.” För en stund slöt jag ögonen och alla minnen kom fram som en filmrulle.

”Jag hatade mig själv, för alla lögner jag gav dig. Efter kidnappingen förändrades jag. Redan innan du räddade mig hade jag ställt in mig på att jag skulle dö. Det jag fick uppleva då, var för hemskt att ännu idag kan jag inte bära orden i min mun, därför måste jag be dig om tålamod innan jag kan föra orden över den händelsen. Men det jag kan be om är om förlåtelse. Kan du förlåta mig för min dumhet, för att jag har varit en hemsk människa och ljugit? Gett dig ett falsk sken av vem jag är och givit dig mer fara genom att existera vid din sida? Kan du förlåta Danni för att hon har dolt Desideria? Kan du förlåta Becky för att hon var så elak och brutal? Kan du förlåta Desideria för att hon blev kär i dig?” jag fortsatte att blunda, kalla det feghet. Men det gick bara inte att se hans ögon när han nekar mig. Tystnaden kändes som en evighet. Det kändes fel, alldeles för tyst för någons bästa. Därför var jag tacksam när jag hörde ett skrapande från en stol och kände ett par armar omfamna mig, hans. När läpparna mötte mina var de varma, hans läppar. Varma och mjuka, nästan ömtåliga och för kort. När han tog avstånd hörde jag honom viska; ”Ljug aldrig mer för mig.” då slog jag upp ögonen och fann hans bara några centimeter från mina. När de tårarna jag hållit tillbaka började komma fortsatte han. ”Varför ska jag förlåta när det finns inget att förlåta. Inget av detta är Desiderias fel, det var jag som gav dig namnet Danni, inte du. Becky existerade aldrig i min ögon. För jag hela tiden visste att du var du. Desideria.” Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Att höra honom kalla mig vid mitt riktiga namn var droppen. Sentimental tonåring skit samma. Vem som helst skulle gråta.

Men han varken torkade mina tårar eller stoppade dem utan slet åt min hand och drog mig till hans plats vid micken, släppte aldrig min hand.

”Hej, alla våra fans. Den personen ni nyss hörde erkänna är min flickvän sedan långt tillbaka. Jag vet att detta kommer att chocka många och göra en del upprörda. Men jag älskar henne och hon har stått vid min sida sedan innan vi startade bandet, hon är en del av vår familj och har stöttat oss genom vått och torrt och om jag får så ska jag be henne att gifta sig med mig i framtiden. Men nu har vi lite saker att göra upp, så jag ber om ursäkt till alla för vi måste gå nu.” Inga ord behövdes, han hade redan förstått att vi gjorde upp en plan i förhand. Aldrig släppte han min hand och ledde mig tillbaka till bilen. Inte förrän vi satt oss på privatplanet igen släppte han min hand, men när planet väl lyft så var stämningen tyst. För tyst nästan kusligt, jag insåg att det var jag som var tvungen att tala först.

”Strax innan jag föddes flydde min far och mor till Sverige, i flera år hade vi det rätt bra. Tills en natt då min mamma var ute en kväll med sina vänner och pappa stannade hemma med mig. Det ringde på dörren och att min far kollade vem det var först, jag kan fortfarande se skräcken i hans ögon när han tog mig och la mig i garderoben och sa till mig att stanna och vara tyst. Samtidigt som jag hörde någon banka på dörren. Hans sista ord till mig var ’Jag älskar dig’ mina var ’Jag är rädd.’ Den natten såg jag min pappa bli mördad. Jag kan fortfarande se blodet så fort jag sluter mina ögon. Hur han skyddade mig och mamma.” Jag hade inte insett att jag suttit och blundat förrän jag kände honom bredvid mig. Det var värme som kom från honom. ”Men jag måste ha gett ifrån mig ett ljud, för i nästa stund slogs garderobsdörrarna upp och allting blev svart. Från den stunden till jag vaknade upp helt ensam i skogen kommer jag inte ihåg något mer. Men jag kommer aldrig att glömma den natten.” Nu kom tårarna igen, så jag vände mitt ansikte mot honom och begravde tårarna hos honom.

Sen måste jag ha somnat för i nästa stund väckte han mig utanför Mandas Café, med armen om mina axlar ledde han in mig men ingen av oss var beredd på sällskapet där inne som väntade med pomponger och ris som alla bar på en nyhet ingen annan trott på.

Tydligen när vi hade varit på radiostationen hade de fått tag i Alessandro men han hade försökt fly med att öppna skottlossning mot polisen. Han träffade två poliser, varav den ena träffade honom. Sen kom ordet han är död. Ingen hade nog förväntat sig den reaktionen jag gav. Det gick inte att känna samma glädje som min familj. Det minsta jag ville ha var ännu mer blod. Det fanns ett visst mörker i mig som var lättnad att han var död, men det var inte det jag ville. Det hade räckt med att han blev låst bakom bommen. Men nu är det äntligen över. Den känslan var störst och mest inflytande. Jag gick rakt över till min mor utan tårar, dem har jag redan delat tillräckligt, även om det fanns i hennes ögon så kom det inga ur mina, det var slut med att dela tårar över Alessandro. I mer än fem minuter bara häll vi om varandra. Inte bara för att det äntligen var över, en stor del av kramen var för pappa. Som hade förlorat sitt liv för att skydda våra liv. Äntligen få han vila frid och veta att han gjorde rätt. Vi kan äntligen lägga blommor på hans minnesplats som vi aldrig fått göra och gå vidare. Mamma kunde äntligen få tillbaka sitt namn hon en gång var stolt över och börja leva ett lyckligt liv med sin make. Min nya pappa som jag visste skulle älska henne lika mycket som min gamla.

Det enda som saknades var att jag skulle reda ut mitt liv som jag lämnat i ett enda kaos. Men tillskillnad från då, var att nu har jag tid. En hel livstid.en