Här kommer något för att stoppa er hunger lite.

Huset var nästan som taget ur en skräckfilm utifrån medan inom var det lika varmt som ett vanligt hem. Brasa glöd i kamrarna, varma färger och öppna ytor och om inte mina ögon lurade mig fanns det inte en enda damråtta någonstans. Stället var helt rent.
"Goddag mina vänner, välkommen till Nelsons slott." Jag tittade på kvinnan som kom mot oss, hon var liten och smal för sin ålder men hela hon strålade makt med ett slag av värme. Detta var hennes hem och så helt enkelt är det!
"Jag är kata Nelson. Ni på att få västra flygeln för er själva, jag bor lite högre upp, det finns en hushållerska till hands om ni behöver-" min mor som gillade att sköta det mesta själv, kunde inte hjälpa att avbryta.
"Tack men vi klarar oss själva."
Kata smålog och verkade inte alls bry sig om min mor.
"Hon är inte för er skull, oavsett om ni vill eller inte så finns hon där, och vad ni än säger så kommer ni att märka henne, dessutom så är det ingen idé att käfta med henne för hon är ändå stum." Jag kunde inte hjälpa att jag ryckte till, jag hade en gång i tiden haft en bästa vän som var stum.
Jag hade inte sett henne sedan jag flyttade och sist så bodde hon andra sidan landet. Så det kan omöjligt vara hon.
Eftersom vi redan varit på rundtur innan så slapp vi den istället tog hon oss till våra rum och lämnade oss där med en mening, inget hej då eller ses snart.
"Middag i stora rummet klockan sju."

När vi väl fått byta kläder och packa upp insåg vi att klockan närmade sig sju redan, var försvann den timmen? Så vi begav oss till stora rummet, stora rummet var nästan som tänk er dem brittiska stora middagsalarna som man kan se i filmer. Flottigt men enkel, upplyst av en krona i mitten och ljus på bordet. Redan vid dörren kunde man känna lukten av mat, den hungern som jag inte visste fanns kurrade i magen och jag satte mig. Kata var redan på plats, med ett vinglas i handen och en varm blick tittade hon på alla oss när vi satte oss vid hennes bord.

"Ali kommer alldeles strax." Just som meningen var klar så öppnades ena dörren och en ung kvinna kom in. Jag satt som fastklistrad. Jag hade fel, det var inte omöjligt, jovisst, de brutna naglarna och det fanns inga löv eller kvistar i håret. Men denna unga dam var hon. Den jag letat efter. Hon Kände inte igen mig, men jag visste absolut säkert att Ali var henne, min bästa kompis som försvann.



Detta är skrivet på min mobil så ni får ursäkta kvalitén men det är väl kvantiteten som gäller... :)