Chris.

Direkt när jag steg in i Mandas café så hörde jag hennes röst i högtalarna, att hon ens hade en sådan röst visste jag aldrig. Då betydde det att hon var nere i studion, jag letade efter Manda och fann henne servera ett bord fullt av studenter, men så fort hon fick syn av mig så vände hon tvärt och det kändes som om hon flydde fältet från mig. Jag hade inte tid att fundera på det utan begav mig mot studion. Att höra hennes sång var redan fantastiskt nog, men att få se henne igen var ofattbart. Hon avslutade låten och kom ut, hon märkte inte att jag stod vid dörren utan gick direkt mot instrumentpanelen. När hon var klar gick hon vidare in och märkte inte att jag följde henne förrän hon vände sig mot micken.

Det var ett litet rum, mörkt med en ljuspunkt i mitten som lös rakt ner på henne, men på något sätt så kändes det som om hon var den som lyste upp hela rummet. Hon tittade på mig med sina djupa ögon som jag återigen drunknade i. Dem var så fulla av känslor, det var bättre än den försiktiga glimten som fanns i hennes ögon sist.

”Hej.” Mjuk och len var hennes röst, ordet knappt som om hon viskade.

”Varför berättade du inte att du kunde sjunga sådär?” en sekund var allt som behövdes för att hon skulle bli förvirrad, komma på att hon var det och sen återhämta sig.

”Du menar för Manda, jag kände inte att jag behövde.”

”jag menade inte Manda, varför behöver du inte?” jag vet vad jag vill nu och hur jag ska få det. Det var dags.

”För att om jag vill sjunga inför andra eller inte är upp till mig, därför.”

”Är det för att du är rädd?” Hon bara fnös åt mig och gav med en blick som bara fick mig att le.

”Rädd för vad?”

”för att synas, bli funnen. För sanningen.” Återigen fanns det förvirring.

Det tog ett tag innan hon svarade tillbaka.

”Vilken sanning pratar du om?”

”Den sanningen som finns i dig?” Direkt så blev hennes ögon intensivare, det var dom hon självmant minskade på hennes pupiller så att blicken skulle bli mer intensiv.

”Jag vet inte vad du pratar om, inte heller vilket spel du spelar. Jag skulle vara tacksam om du lämnade rummet tack.”

”Jag spelar inget spel, om det är någon som gör det så är det du Danni. Jag tänker gå snart… Du skakar?” Direkt rörde hon på sig så att man inte skulle se hur mycket hon skakade.

”Jag skakar inte, va? Jag, spela? Jag tror att något inte står rätt till inne i ditt huvud.”

”Du vet att jag alltid hatat lögner och just nu står du och ljuger.” jag kunde känna ilskan bubbla inom mig. Allt jag någonsin velat är att sanningen ska vara framme.

”vem tror du att jag är igentligen?”

Jag förklarade för henne om Danni och fick en arg respons som i stort sett gjorde mig mer irriterad och snart var ilskan för stor för att hindra.

”Så du tror att jag är din döda flickväns. Ska det föreställa en förelämpning eller en komplimang?” Genast tog jag hennes hand och drog henne mot min kropp.

”Danni är inte död.”

”Jag är inte Danni och har aldrig varit Danni heller.” nu såg jag, trots att vi just nu stod med våra kroppar klistrade ihop som dom varit många gånger tidigare då vi knappt kunna hålla händerna borta från varandra. Trots blicken i hennes ögon ville att vi skulle stanna såhär så kunde jag se nu. Sanningen kommer aldrig att komma ut. Inte inför mig i alla fall. Så jag går innan jag gör något som jag kommer att få ångra. Även fast min kropp ville stanna kvar vände jag mig och gick hela vägen till dörren utan att titta mig om.  Påvägen ut mötte jag Manda som hade glasartade ögon, jag trodde nästan att hon skulle komma och krama mig och trösta mig men hon gick bara förbi och rusade vidare in till Danni.

Det var inte förrän jag kom till matsalen som jag inser varför Manda hade såg ut som om hon skulle börja gråta när som helst, hon som hatar att gråta. Alla som kommit för att fika satt nu och tittade på mig med Dannis röst i högtalarna. Tydligen så hade hela våran lilla tête-à-tête hörts av alla i hela resturangen.

Jag var precis påväg ut när jag hörde Dannis utbrott; ”Hur ska jag förklara för honom att jag är inte Danni och har aldrig varit Danni. Mitt namn har aldrig varit Danni från början. Jag är född som Desideria inte Danni. Att den dagen som vi först möttes på så var kulan menad för mig. Det var meningen att jag skulle dö den dagen- Nej, det var meningen att jag skulle dö långt innan dess.” mina ben ville springa till henne men mitt hjärta ville vänta. En hand grepp om min axel, det var min far som hade kommit efter stått i skymundan. Vid baren kunde jag se Rachel sitta med Mandas fars armar om sig. Tårar sipprade ner för hennes kinder samtidigt som jag kunde se att hon var rädd. ”Jag kan aldrig komma ur alla dessa lögner förrän han sitter inne eller är död. Jag tänker inte riskera Chris liv för sanningen. Jag kan bara inte.” hennes röst blev några ton lägre, nästan så att man knappt hörde. ”Trots det så är inget av det där jobbigt. Jag kan ljuga. Men jag kan inte säga till honom att jag ljuger. Jag kan inte be honom att vänta.” Fästet lossnade och jag kände min kropp röra sig men blev stoppad av min far. ”Det är det jag alltid velat göra, be honom at vänta tills allt detta är över. Vänta tills jag kan komma med sanningen och leva med honom. Det är det enda jag velat ända sedan jag mötte Chris.” Sedan blev det tyst. Jag insåg nu varför jag aldrig kunde gå till henne. Varför min far har stoppat mig hela tiden. Jag kan inte gå till henne förrän hon kommer till mig.

När jag kom hem kände jag mig utmattad och la mig i sängen för att vänta in morgondagen men varenda centimeter av min hud brändes. Jag ville gå till henne, säga till henne att jag väntar. Jag väntar hela mitt liv om jag måste så länge hon bara kommer. Men hjärnan sa till mig att jag måste stanna kvar och låta henne reda ut. Sådär spenderade jag min natt med att ligga rastlös på min säng med bara tankarna på henne. Hur mycket jag än älskar henne, vet hur mycket hon älskar mig, men det är på tiden att hon råder ut sitt liv och kommer till mig. Till dess så får jag vara såhär, vänta i tystnaden och skuggan på henne. Där jag alltid varit, redo att fånga henne när hon kommer.