Hej,

Har haft fullt upp på jobb och nu när simingen börjat igen försvinner tiden för mig.

 

Men här kommer kapitel 6 äntligen. Den är lite längre... Ni får ursäkta evemtuella stavfel, Hjärnan är för trött för att rätta fel! 

 

Kapitel 6

 

Bara lite kort efter Louisas födelsedag så beslutade sig hela familjen till att åka till sitt sommarställe och ha en liten semester tillsammans. Lantstället är ett litet hus med stor trädgård, där hade barnen lekt när de var små och levt helt utan teknik och modernitet.

Till dess att de åkte hade Ting spenderat mer tid att träna, den här månaden blir sista månaden med dem. Men på grund av den hårda träningen kunde inte Ting hålla sig vaken bilresan dit.

”Har Ting somnat?” Louisa vred lätt på sig för att försöka se, men hon såg bara sin son. Han lyfte blicken från sin bok och tittade på Ting som sov tungt. Fransarna vilade lätt på hennes kunder men under ögonen såg man mörka cirklar.

”mm-” svarade han sin mamma med blicken kvar på Ting, Louisa kunde inte undgå den blicken.

Ian hade noterat att Ting hade varit borta mer och mer, när hon väl var hemma så var hon ofta trött. Han skulle så gärna vilja veta varför, men misstänkte att det har nog att göra med hennes liv innan dem, som är fortfarande ett enda stort mysterium.

När de anlände till huset kunde inte Ting hålla sig längre utan sprang in till toaletten direkt, medan de andra packade ut. Isobell sparkade av sig sina skor och infann sig direkt på en solstol.

”Var e Ting, hon borde hålla mig sällskap?” Det var Frank som svarade.

”Härinne!” De andra följde ljudet in och fann Ting ihopkurad på soffan sov som ett litet barn. Det var i den stunden de insåg att de inte kommer ha Ting längre till. Vad det än var som gjorde så att Ting var upptagen så kommer det att göra så att hon försvinner från dem. Ett stråk av panik for igenom Ians hjärta.

”Det var därför jag ville åka ut hit.” Sa Louisa när de satt sig utanför. ”För att få så mycket tid som möjligt. Ting kommer att åka iväg om en månad. Hon vet inte när hon kommer tillbaka.”

”Vad ska hon göra?” Isobell tittade på sin mor, såg henne ta Frank i sin hand, de tittade på varandra.

”Gå tillbaka till sina rötter, ni förstår… Ting var inte min väninnas biologiska barn. Dem älskade varandra men Ting behöver hitta sina rötter, var hon kommer ifrån.”

”Vad snackar du om!?” Isobell skrek förskräckt och gav båda sina föräldrar en svart blick.

”Ting är adopterad, fast hon gick aldrig igenom den processen. Jag vet inte mycket mer än att hennes riktiga mamma är död och hennes riktiga pappa är försvunnen.” Det var då under den meningen som Ting vaknade. Ögonen bar en dimma och glittret hon en gångbar var nu borta. Hon tog en djup suck och gick ut genom dörren. Det var bara Ian som följde. ”Det finns en plats för henne, mer än vad vi tänkt oss. Det ansvaret hon bär på sina axlar skulle jag inte vilja önska någon. Det enda jag önskar är att hon kan finna någon lycka innan det är försent.” Frank höll om sin drottning. Isobell som inte förstod något gick tillbaka till sin solstol men fann sig ändå rastlös.

 

Ian hade följt efter Ting till sjön där hon satt på en brygga med fötterna doppade i vattnet. Det vilda håret hängde bakom henne och täckte större delen av hennes ryggsida. Hon bar en kort klänning som han visste att hon själv sytt. Det mintblåa tyget mot hennes solbruna hud fick henne att lysa fram även i de mörka platserna. Det fanns inga skor bredvid för Ting föredrog fortfarande att vara barfota så mycket som möjligt, hon använde endast skor vi offentliga tillfällen.

När Ian satte sig bredvid rörde hon inte sig bort utan istället lutade hon sitt huvud på hans axel, den enda axeln hon kunde luta sig mot och släppa allt. Det bästa med denna sjö var att solen steg ner under den. De båda satt där till solen sakta försvann nerför trädtopparna och månen kom bakom den. Halvmånen blev starkare medan mörkret tog himlen. På Sjön lös där miljontals stjärnors speglingar. ”Om du kunde välja en tid att gå tillbaka till, vart skulle du gå?” Ians axel var perfekt för hennes huvud, det var precis som om den tillhörde där. Hans röst var mjuk när han svarade.

”Hmm, vet ej. Antingen…” Han funderade en kort sekund. ”Till den dagen vi möttes vid ditt hus. Jag hade ändrat hur jag var mot dig.” Hon skrattade så det vibrerade mot honom.

”För att du var en sådan skitstövel!” Han var lika rapp tillbaka.

”Ja du var ju ingen ängel direkt heller…”

”Hey! Jag släppte in er i mitt hem- Eller skulle jag låtit er stå kvar ute i regnet?”

Han la tummen på hennes haka och lyfte upp hennes ansikte mot honom så att hon vara bara några centimeter från hans. ”Tack för att du inte lät oss stå ute i regnet.” Han hade missat, missat när hon hade fått tillbaka glittret. Det var som om himlens stjärnor speglade sig i hennes ögon. De var så djupa att han fann sig själv drunkna, Det var för djupt och han behövde andas. Handen släppte hakan och han vände sig bort. ”Det är kallt. Kom så går vi in.”

 

Det blev senare än hon trodde, efter middagen hade de alla spelat spel och tiden hade flygit förbi dem. Klockan blev inte närmade 2 på natten innan de alla somnade. Ting hade dubbelkollat att alla verkligen hade somnat innan hon smög förbi vakterna utanför. Med Natten kom fukten och hon kunde känna lukten från barr och mossa i skogen. Hon bar svart långärmad tröja och svarta tights och en svart keps för att kunna dölja sig så mycket som möjligt i skogen.

En skugga närmade sig.

”Lite sen va?” Hon tittade på mannen som väntade på henne. Den som hade hjälpt henne och varit hennes enda länk till det som väntade. Den enda som kunde förstå men ändå inte förstå vad hon går igenom just nu. Därför teg hon utan bara intog sin position. ”Okej, vi börjar då! Fokusera inifrån. Vi behöver bryta den där barriären-” Hon kände det tingla i fingertopparna. Värmen fyllde blodet. ”Bra fortsätt så, jag finns här.” Värmen blev starkare, tinglet började att klia för att sedan irritera. Värmen blev så stark att blodet nästan började koka. Svetten rann längs ryggen. När hon öppnade ögonen bar hennes händer ett eldklot som var orange och varm som att man stod under en stekande sol. Kylan kröp in i hennes kropp och eldklotet slocknade. Hon tittade på sin mentor när han suckade.

”Du har inte rätten att sucka!” Blicken blev full av sorg. ”Förlåt!” hennes hjärta tyngdes av ånger.

”Nej du har rätt. Jag gjorde inte mitt jobb.” Han satte sig bakom henne och la sina händer på hennes rygg, hon kände energin flöda in och hennes kropp återställdes till så som det var innan, egentligen behövde hon inte hans energi men det underlättade under träningen då hon blev så utmattad av energiträningen. Ting som trodde att träningen hon hade gjort innan var svår men det här var på en helt annan nivå. Hon slöt ögonen och började om. Värmen fyllde kroppen och den här gången gick det så långt att blodet började koka inom sig. Hon kunde fokusera det så pass att det inte gjorde illa henne. Den här gången flyttade hon elden inom henne nerför armarna ut över fingertopparna och elklotet var där mellan hennes händer igen. Flammorna brände inte henne istället kastade hon den mot klippan där den träffade måltavlan. Äntligen lyckades hon, de sista sekunderna innan hon hade skjutit iväg den hade hon inte känt något alls i kroppen. ”Jag lyckades!” orden blev en viskning i vinden innan kroppen fall ihop över den fuktiga marken.

 

När hon vaknade brände ljuset hennes ögon. Skogen hade bistått med täcke formad av grenar och löv, marken var sval från dugg. Bredvid satt hennes mentor. Han gav henne en kopp med medicinskt te, den var bitter men god. Han tittade på henne med samma sorg som igår.

”Berätta om min mamma är du snäll?” Hennes röst skakade, Han vände bort blicken.

”Hon var modig, precis som du-” Det tvekade Ting på. ”Hon var aldrig rädd för att säga ifrån, tränad för att bli största krigaren men hade ett hjärta av guld.” Han la tillbaka koppen i sin väska, där han också drog fram en bild. Hon hade sett bilden flera gånger så den hade blivit inpräntad i hennes minne. På bilden hade hennes mamma samma röda hår men bar en krigares outfit med ett Spjut som sitt vapen. Tings vapen var pilbåge och svärd. ”När hon väntade dig sa hon att hon ville att du skulle heta Tingelie. Det var det enda namnet som var acceptabelt, det gick inte att diskutera.”

”Vad ville du att jag skulle haft för namn?” Han tittade på henne.

”Du bär det som andra namn. Tingelie Maire Oyana. Prinsessa av Landet Ozioma.” Det där med prinsessa var hon dock osäker på. ”Din mamma var drottning av Ozioma den 115e i Oyana släktet, du är den 116e. Det är din rätt mäktige plats där, Du är en prinsessa oavsett om du är på flykt eller i en annan värld.” Det var precis som om han hade läst hennes tankar. ”Och du ska ta tillbaka din plats där!” Det var den enda saken hon var säker på. Att ta tillbaka hennes land från den elake Rama.

”Det är dags för mig att gå tillbaka!” De båda ställde sig.

”Du är redo!” Chocken slog henne, vad fan menar han? ”För ett test menar jag. Vila några dagar så ska jag fixa fram ett test. Om du klarar det så beger vi genast till Oziama.”

Om hon var redo eller inte visste hon inte så hon kramade hennes mentor och gick därifrån utan att svara.

 

Två dagar senare hade hon fortfarande inte hört av från sin mentor om testet utan istället hade Louisa fått problem med musiken på en välgörenhetsgala. Det bokade bandet kunde inte komma på grund av annan tvist. Det var bara några dagar till innan den skulle ske.

”Jag kan hjälpa!” Ian och Louisa tittade på henne. ”jag känner några killar i ett band som säkert hjälper till, jag kan gå i godo för dem. Lämna det till mig jag fixar!” Det blir en sista hjälp innan jag försvinner, var hennes tankar.

”Du är en ängel Ting!” Louisa kramade henne och vågen tippade över. Viljan att behålla Ting slog över. ”Jag måste berätta en sak. Till er båda Ting och Ian.” De båda tittade på Louisa.

”Jag vet Ting att du behöver åka, Jag vet men jag vill ändå göra ett sista försök- Vänta!” Ting försökte säga något men blev avbruten. ”Ian du vet för att kunna ta över din fars roll så enligt de gamla reglerna så måste du gifta dig.” Han tittade skeptisk på sin mor.

”Mm, men vad har det med det här?”

”Jag vill att ni två, Ian och Ting, att ni två gifter er med varandra!” Chocken sjönk in sakta.

”Du är inte klok mor!? Du vet att jag har en flickvän jag älskar!” Han reste sig upp. ”Dessutom så skulle jag aldrig vilja gifta mig med Ting, Jag kan inte ha känslor för någon som Ting, Hon e ju fan som en syster.” Orden sved, Han var förvirrad. Innan han sa något mer stormade han ut för att kyla ner sig. Det var inte bara Ians hjärta som sved över hans ord. Tings hjärta kändes som om det var trasigt. Tårarna ville flöda, smärtan var värre än allt annat. Så hon stormade efter. ”Vänta din idiot!” Han stannade tvärt och vände sig om, lagom att hon skulle krocka in i honom. ”Dubbelidiot!” sa hon och klev ur hans famn.

”Ursäkta vadå!?” Han var förbannad, men mer på han själv.

”Så vadå? Du tror att du får säga det du vill och det är färdigt sen? Precis som när du kysste mig för att sen backa ur! Fegis!” Förbannade tårar, de hade börjat flöda och stoppade hans svar. ”Du är inte ensam i det här. Du får inte säga vad du vill och förvänta dig att alla ska dansa efter dig. Du kan inte stoppa det vi andra gör.” Nu tittade hon i hans ögon. Äntligen kunde hon berätta de ord hon bar inom sig. ”Du kan inte stoppa det jag känner! Jag älskar dig din förbannade Idiot, har älskat dig från början. Men oroa dig inte, jag är snart ur vägen för dig. Så du behöver inte tänka på din mammas förslag! Har du tur kommer du aldrig att få se mig mer. Adjö bror! Har varit trevligt att få vara en syster för dig och du behöver inte gifta dig med mig som du så aldrig vill göra…” Med dem orden vände hon och lämnade honom med hennes hjärta. Tårarna fortsatte att flöda och en klump fastnade i hennes hals. Hon satte sig i bilen och lämnade de människor hon älskar bakom sig.