Kapitel 8

Vädret var dystert, det hade varit molnigt alla dagar och det hade växlat mellan starka vindar och regn. Trots det hade det funnits en liten fågel utanför fönstret varje dag som hade en sång att sjunga. Varje dag fanns den där utanför, ena dagen sjöng den en sång och nästa en annan sång. Ibland var de två och ibland fem men ofta själv. Innanför fönstret fanns där konstant två eller fler människor. Varje dag bytte de ut varandra. De vaktade något de höll kärt, någon de alla älskade på olika sätt.

Där fanns en mamma med två barn i rummet, hennes man sörjde han med för någon som hade nästan blivit en familjemedlem. Det ena barnet, dottern var djupt förvirrad och kunde inte få fatt på situationen, den som hon kallade för sin bror var fylld med ånger och smärta.  Ånger för sina val, smärta för den han vaktade. Den femte i rummet var mer kall med sina känslor, hans skuld hade redan slukat hans hjärta för många år sedan. Men smärtan gick långt in för hans dotter som låg framför honom. Hon var blek och hade sitt röda hår löst över kudden. Efter sista återuppståndelsen så hade hon bara sovit. På något sätt önskade han att hon kunde få stanna i den friden, men han behövde att hon skulle vakna. Han måste få betala tillbaka sitt liv till henne.

Den som var objektet för deras kärlek kände aldrig deras oro, värme och kärlek.

Ting mindes att hon stod på scenen, sången var slut men nu skulle hon dirigera alla inåt. Innan meningen hade avslutat kände hon första hugget. Sen hade Ian kommit, Du underbara varelse. Hon hade känt hans kärlek lika stark som om hon hade varit inne i hans hjärta. Efter han hade gått så kom där två andra hugg i ryggen. Hon kände blodet långsamt sippra ut, benen blev svagare och kunde knappt hålla upp henne.

Långsamt började energin rinna ur, gift? Det enda giftet som kunde döda henne närmade sig hjärtat för alla hjärtslag som slog. Långsamt tog hon sig till ner till bänkarna därefter kom mörkret, den slukade henne och hon hörde rösten, den var skräckslagen. Den andra rösten var mörkare och arg. Min käre far, förlåt mig.

Elden brände i hennes ådrar, det var lik den tortyr som hon känt innan men detta var värre, hur mycket hon än skrek så slutade det inte. Hon kunde bara ligga och härda. Hon tänkte på rösterna som påminde om att hon måste leva. Marken var kall mot hennes varma kropp. Runtom hennes fanns bara torr mark. Stenar och berg. Tillslut kom den, draken som var täckt i eld. Genast tänkte hon hur vacker den var. Det var den mest vackraste varelsen hon någonsin sett. Den la sig bredvid henne, Elden inom henne hade slocknat men svetten fastklibbade sig mot henne,

Draken strök sina vingar över henne. Hon trodde att det skulle bränna men det var mjukt och varmt.

”Varför mig?” orden var en viskning. Men draken svarade inte, hon kunde se tårarna i dess ögon. Hon förstod nu att den kände samma smärta som hon. ”Jag vill inte dö.” Den omfamnade henne och världen blev mörkt igen. När hon öppnade ögonen var vinden stark men utsikten underbar från drakens rygg där hon satt. Under henne fanns staden hon bodde i, hon färd låg mot slottet. Hennes ögon kantades av tårar när hon såg hennes hem. Gräset var fuktigt av regn när de landade. Draken strök sig mot henne, ”Jag vet!” Tings hand strök dess eldburna fjädrar vars eld spred sig över hennes arm. Elden gjorde inte ont utan omslöt henne som en mamma. Dess döende kärlek gjorde ont i hennes hjärta och var den enda som fanns när hon blev till eldklot. Draken blåste tyst på klotet och den svävade bort.

Inne på slottet hade alla samlat sig i Tings rum, hennes puls hade spikat och något hände. Bredvid henne satt Ian med hans mor på Tings andra sida. Frank stod bakom med sina händer på sin frus axlar, vid Tings fötter stod Isobell som tittade oroligt på sin bror. I en hörna stod Tings pappa och tittade på hans dotter som låg på sängen. Fönstret stod öppet för att släppa in frisk luft, ljudet av en fågels ljuva sång tystnade. Den kalla brisen blev precis varm. ”Titta!” Skrek Isobell och alla vände sig mot fönstret där ett klot av eld sprakade. Sakta kröp den in och närmade sig Ting.

”Rör inte den!” Hördes en mans mörka röst. De såg hur klotet stannade ovanför hennes kropp. ”Släpp hennes hand om du inte vill bli bränd.” Ian tittade på sin hand som höll i Tings hand och släppte, i samma sekund började klotet sänka sig ned mot hennes kropp. Eldslågorna sveptes över hela hennes kropp tills hela hon brann. Men på något sätt så började aldrig sängen eller något annat att brinna. ”Vad händer?” sa Louisa och tittade på mannen som nu närmat sig.

”Den bränner upp det sista av giftet samtidigt som hennes själ återvänder till kroppen.”

Efter vad som kändes som en hel natt försvann lågorna och hennes ögon öppnade sig.

”Kan någon vara snäll och öppna, det är varmt här inne och snälla ge mig ett glas kallt vatten.”

Kroppen var helt slut, alla muskler och leder kändes ömma, hon visste inte om det var såhär löpare kändes som efter de sprungit milslånga maraton, eller om hon var den enda som kände igen denna smärta. När glaset kom visste hon inte hur hon skulle orka bära glaset, men innan hon hann tänka så hade Ian tagit den och stoppat ner ett sugrör och la toppen mot hennes läppar. Vattnet var just nu ett mirakel i hennes torra hals. ”Mer, ge mig mer!” Rösten var starkare än innan men fortfarande hes. Vattnet hade nått ut till hennes muskler och hon orkade nu lyfta upp sig till sittande position med Ians hjälp som puffade upp kuddarna bakom hennes rygg. ”Jag vet att ni måste ha många frågor men skulle ni kunna lämna mig och Ian själva?” Alla förstod och lämnade dem tillsammans ensamma i rummet. ”Innan jag förklarar allt så måste jag bara få säga att jag kände din kärlek för den var lika stark som min. Kan du tro på att jag älskar dig? Mer än något annat i världen. Du är min bästa vän den enda som förstår mig och kan tåla mig. Mitt hopp i denna kaotiska värld. Jag vet inte vad jag skulle göra om du inte fanns. Va fan jag hade inte varit här nu utan dig.” Hans armar sträckte sig runt hennes lilla kropp. Efter hon hade legat i flera dagar utan att få i sig något hade hennes kropp blivit mindre bredvid hans robusta kropp. Men så hade det alltid varit. Hon hade alltid varit liten bredvid honom. Deras hjärtan slog tillsammans som ett hjärta. ”Du har mitt hjärta, Mitt liv Ian.” För en sekund stannade världen utanför dem. En värld som aldrig skulle bli likt sig själv igen.