Kapitel 4

5 år senare…

Ting lärde sig snabbt vanorna hos den nya familjen, men de lärde sig inte hennes vanor, mest för att hon alltid ändrade sina. Med Louisa hade hon byggt upp en slags mosterniece relation där de kunde prata om allt mellan himmel och jord. Frank som var den tysta och trygga typen och som fascineras av många nya saker hade hon funnit ett stilla tryggt förvar. Då oh då kom hon med nya lösningar eller uppfinningar som han direkt kunde prata i all evighet med henne.

Isobell hade växt upp till en ännu mer intellektuell dam, hjärnan hade skärpts samtidigt som hon älskade mode. Isobell tog ibland med Ting och shoppade. Det var Ian som hon hade kommit närmast, de hade blivit bästa vänner som kunde varandra utantill. De var till henne han först berättade om sin flickvän och det var hon som fick honom att inse hur kär han var i sin flickvän.

Han hjälpte också henne vid sociala event där hon inte kände riktigt alla än. För honom var Ting en av de få som han kunde lita på, den enda som kunde förstå och sålla hans tankar. Det bästa var att varenda gång han behövde henne så fanns hon där, därav var hon nu hans absolut bästa vän.

Varje söndag samlades de för en stor brunch tillsammans, där man fick ha lite av varje. Denna stund var en stund för alla att kunna prata om sina veckor, framförallt om någon varit borta.

”Nej jag hann inte gå till den butiken Issy.” Frank hade nyligen varit bortrest och därmed fått uppmaningar av hans dotter att kolla upp någrta ställen. ”Du får helt enkelt åka dit själv.”

Hon hade en gaffel i handen som hon tog en gurkbit med och stoppade i munnen. Lite smått besviken svarade hon ”Du hann inte eller ville inte?” Frank ignorerade frågan. ”Visst får väl åka dit själv då.” De satt nästan alla vid bordet.

”Var är Ting?” Frågade Louisa.

”Vet ej, Ian?” han ryckte på axlarna som svar.

”Ers majestät, Miss Ting sov ej i sin säng i natt, hon sov ute i trädgården. ” Isobell rullade med ögonen. Louisa debatterade med sig själv om hon skulle hämta Ting eller stanna och låta henne vara.

”Jag hämtar henne.” Ian reste sig och gick, detta var inte första gången man funnit henne ute i trädgården. Inom den första månaden hade det blivit stor hysteri då ingen kunde finna Ting, alla letade överallt inomhus. Det var Ian som hade hittat henne genom att titta ut genom hennes fönster där han hade sett en liten blåröd figur. Blå från hennes långa klänning som låg utspridd på gräset, det röda håret var inbakat i en fläta och låg uträckt bakom på gräset. Där hade hon legat och sovit som om inget i världen kunde störa henne.

En känsla som hemma hade hon kallat det. Han tänkte på trädkojjan och hängmattan på hennes altan. Hur många gånger hade hon spenderat sina nätter på den? Där hade bara funnit en säng uppe i tornet och den var så gott som orörd när Louisa hade gått och lagt sig där.

Denna gång fann han henne vid en av träden i deras trädgård. Ting hade tagit med sig sina sysslor från kojjan och utvecklat deras trädgård och odlat mer blommor, mer grönsaker och frukt.

Med benen raka avslappnade lutade hon ryggen mot trädet, håret fortfarande i en fläta hängde nedanför axeln. Ögonfransarna vilade mot hennes kind. Det hade alltid fascinerat honom. Dessa långa fransar som ramade in de gröna ögonen så intensivt kunde bara vila lätta som fjädrar mot hennes kinder när hon sov. Han satte sig bredvid och slöt sina ögon, lutade sig tillbaka. Kände hennes axel mot hans så lyssnade han på hennes ljud. Hennes andning var lätt men också trött, vinden brisade runtom och fåglar kvittrade en bit ifrån. När vinden ven genom träden och blommorna gav de ifrån sig ett knaster. Naturen öppnade upp sig för hans öron.

”Jag glömmer bort ibland hur naturen låter ibland.” sa han och behöll sina ögon slutna.

”Det är för att du glömmer bort att lyssna.” Tings röst var lite smått raspig som om hon har överansträngt den. ”Om du lyssnar noga så kan du höra den skicka meddelanden.”

Han öppnade ögonen och såg att hennes också var öppna. De gröna ögonen var trötta.

”Ibland låter det som om den väntar, väntar på att vi alla ska lyssna.” Hon log och små smilgropar syntes på kinderna. Han kunde inte hjälpa att le när han såg dem. Om han ska vara ärlig mot sig själv så hade han blivit lite småkär i bara dem för de var så vackra. ”Kom, du är sen till söndagsbrunchen.”

”Ahh… Just det ja.” Han reste på sig och hjälpte henne upp. Därefter tog han hennes hand och linkade den till hans arm för att sen leda henne in.

Hon berättade om de nya grönsaker hon hade planterat och det nya bevattningssystemet hon hade byggt. De blev alltid imponerade av all kunskap om plantering hon bar, men sen påminde de sig själva om att hon har bott i skogen.

Men det var bara det hon berättade om , hon hade inte berättat om all träning hon hade gjort. All irritation och ilska när hon inte blev bättre. Lyckan när hon överkommit något svårt. Eller tårarna hon alltid bar efter pratat med Nelila. Nelila var någon som stod henne mycket nära och bor i Tings hemstad. Nelila var precis som Ting, föräldralös ända skillnaden var att hon hade en liten lillasyster att ta hand om, Nelly. Den lilla flickan var som en lillasyster för Ting. Det enda var att Nelila fanns där på hemstaden, det gjorde inte Ting.

Inget av detta kunde hon berättas för kungafamiljen, de skulle inte förstå. Inte helt.

När kvällen mörkade så smög hon ut när alla somnat och beträdde skogen. Det var där all träning skedde, i dunklet av träden, skyddad från världen utanför. Men också för att skydda världen från henne. Hon hade redan börjat när han kom. Ting satt i skräddarposition på en klippa och försökte nå det inre inom henne. Kroppen sakta stängde allt utanför och hon blev varm, kraften växte starkare. Stegen var sakta och smygande, hon var snabbare än vinden och flög fram, personen var överraskad men hann undvika slaget.

”Du är snabb, men jag är snabbare.” Hon tittade på sin mentor. Han hade ett är vid ena ögat och på hakan. Hakan som var bred men stubbig. ”Ska vi börja?”

Innan solen hann överstiga kanten vandrade hon tillbaka, kroppen var så tung och öm att varje steg gjorde ont. Vid dammen orkade hon inte mer. Några svanar sov vid bortre änden. Hon ringde Nelila.

”Vad? Har inte Steven kört slut på dig än?” Nelila var så vacker med mörka ögon och blek hud. Hennes hårfärg var starkt blå och hade höga kindben som var lika stolta som ägaren själv.

”Jo, jag är helt slut. Men det känns bra ändå.” Love la sig bredvid Ting för att stödja som för att värma. ”Hur är läget där?”

Nelila tvekade in liten sekund innan hon fortsatte. ”Detsamma, några fler har anslutit sig till oss. Men… ” Sucken var djup.

”Men vad? berätta!” Ilskan brände inom Ting.

”Han brände ner en hel by Ting, Brydde sig inte om barn eller andra. Han hade hört att där fanns rebeller så han brann ner allt och alla. De överlevna och anhöriga är de som anslutit sig till oss.”

”Okej… Inte den anledningen man vill men-” Ting blundade och försökte kväva ilskan.

”Han börjar bli otålig.” Åskan plundrade himlen. ”Du borde kanske gå in.”

”Jag vet.” orden var mer ett andetag, svag och luftig. ”Vi hörs senare.” Nelila försvann i tomma luften. Ting la sig på det gröna gräset. Lät grässtråna stryka hennes bara armar. När hon tittade upp fall en tår från ögonen. Regndropparna var svala mot hennes hud, Ting lät regnet skölja bort all ilska och sorg. Det var där hon somnade, på samma plats som första gången de hittade henne. Det var också där de hittade henne dagen efter. Någon bar henne, Ian.

”Schhh, Sov du vidare.” Hon föll snabbt in i mörkret.