Jag skrev igentligen kapitlet i vansbro men sommaren har upptagit all min tid. men nu kan jag lägga upp.

 

Kapitel 5

 

Sommaren hade tagit ett starkt grepp om landet med en värmebölja som tömde butikerna på färskt vatten och fläktar. Skolorna hade gått på tidigt sommarlov för att det var för varmt i lokalerna, barnen lekte i sjöarna. När de inte var där så var dem i ishallarna för att åka skridsko. Man fick ej gå barfota på asfalten på grund av att det var för varmt. Kungafamiljen var ute i många städer och delade ut färskvatten samt försedde bönderna extra vatten för deras grödor. Samtidigt så närmade sig Louisas födelsedag som skulle firas i byn med en vattenfestival. Ting hade länge planerat drottningens present, den hade kommit upp under en av deras samtal. Nu hade hon äntligen fått alla material så nu var det bara att sätta igång.

 

Det var så de andra fann henne, ute på en skuggplats med massa plankor och stålrör. Alla saker såg majestätiska runtom lilla henne. Det eldiga hårat var uppsatt i två bollar som var nästan lika stora som hennes huvud. Hon bar ett vitt linne samt snickarbyxor som bar verktyg i alla sina fickor. Fötterna var lika bara som den första dagen han såg henne.

Hon måste vara galen! Tänkte Ian, i detta värme hålla på med det. Han bannade över henne när han slet till sig en flaska som han fyllde med vatten och gick sedan till galningen utanför.

”Du måste dricka!” han la flaskan mot hennes axel och hon kände kylan ila genom hennes hud. Det var just nu den underbaraste känslan någonsin.  ”Vad gör du egentligen?”

Hennes gröna ögon glittrade och leendet var fängslande, ”Det du, får du veta när det är klart.”

”Vet du ens hur man bygger?” Hennes ena ögonbryn lyftes när hon tog ytterligare en klunk från flaskan. Varefter hon kastade tillbaka flaskan till honom.

”Vem tror du har byggt mitt hus.” Han tänkte tillbaka på kojjan och insåg nu att det är hon som har byggt allt. Hur fan då? Han gick därifrån men innan han klev in slängde han en blick på den lilla. Den lilla varelsen må vara liten men hon är mycket bättre än honom i många aspekter. Tacksamhet brände honom. Hon är det bästa som hänt honom.

Nästa dag var hon ute igen och projektet hade växt så pass att man kunde börja ana vad det var för något, därför skulle hon flytta in till en av garagen för trädgårdsmästaren. Då kom Ian igen.

”Låt mig hjälpa tack?” han tog ena änden av plankorna och de samarbetade in. Under den eftermiddagen jobbade de tillsammans i väldig tystnad, enda gången de talade tillvarandra när Ting berättade hur hon tänkt och de funderade tillsammans hur de skulle göra. Båda hade blivit svettiga och smutsiga men ingen brydde sig. Ibland fick de jobba så nära varandra att de kunde känna doften av deras svett. De hade turats om att ta drickpauser och ibland gemensam paus. När Ian pausade så fann han sig ofta med att titta på henne. Hennes händer var långa och slanka trots hon arbetat med sina händer. Hennes armar var också slanka men man kunde se musklerna när hon slet. Hon hade ett stort ärr som täckte där bak på hennes västra axel. Varenda gång han såg det ärret så gjorde det ont i honom, precis som om han själv gjorde illa sig där. Plötsligt ville han bara hålla om henne, istället gick han ut och arbetade igen. Ting var tvärtom när hon pausade, hon var tacksam för pausen så hon kunde samla sina tankar. Hjärtat brände och hela kroppen pirrade, varje gång de hade rörts vid varandra var hon tvungen att fokusera extra på vad hon gjorde. Hon visste att hon länge varit kär i prinsen, men också att det var något som aldrig kan bli. Hon hade gråtit hela natten när hon hade hjälpt honom med hans flickvän sen hade hon blivit förbannad på sig för att hon hade gråtit.

Han har inspirerat henne på så många sätt och hon vet, även om han är osäker på att att han kommer att bli en bra kung sen.

”Lite hjälp här?” Hon gick tillbaka till bygget med hopplösa drömmar.

När sista skruven sattes i och de kunde nu se resultatet förstod nu Ian presenten till sin mamma. Den kommer bli jättebra. ”Suveränt!” han tog henne och lyfte upp henne i en kram, med benen om hans höfter, svett mot svett, hud mot hud, trötta hjärnor gick alla underhållna känslor över och de kysstes. Hennes läppar var ivriga och hungriga, hon drog sina fingrar genom hans hår och drog honom tätt intill sig. Han gick mot närmaste borde och satte henne på den för att inte tappa henne. Hans läppar ville känna smaken av henne, han höll hennes tätare intill sig, förvånad över hur väl hon passade till hans kropp. Han drog ur tofsarna ur hennes hår och lät det tjocka håret falla ner och kuppade sina händer runt hennes huvud och drog henne ifrån sig. ”Stopp!” Han tog ett andetag och ännu ett, ”Det här är fel.” Hon var sårad. Var det verkligen så fel. ”Jag älskar dig-” hans ord fick hennes hjärta att stanna. ”Som min egen syster.” Hon ville bara ut.

”Jag vet, samma här.” Hennes ögon glittrade inte längre men han orkade inte tänka. ”Det var bar i stunden, vi är trötta. Det kommer inte att hända igen.” Hon var bra på att ljuga. Ting började gå ut men hans hand stoppade henne.

”Jag vill inte att detta ska förstöra oss, du är alldeles för värdefull för mig att jag ska förlora dig.”

Hon klistrade på ett leende. ”Samma tid imorgon, så målar vi den här.” hon klappade på bygget de byggt tillsammans.

”Absolut, kommer vara där.” När hon hade gått ut så sparkade han till en kartong på golvet. Fan! Hon hade passat honom för väl, det var det som var problemet. Intalade han sig medan han låste.

 

Dagen efter var som om gårdagen aldrig hänt, de pratade om vattenfestivalen samtidigt som de målade, för att göra stämningen mer lättare så slängde de in ett färkrig där de målade på varandra. Han med sitt mörka skratt som klingade mjukt inom henne, och hennes skratt som försäkrade honom om att allt var tillbaka. Men hon visste hur hon skulle ljuga. Hon kommer aldrig att bli som förut med den kyssen de hade igår.

Han hade väckt något som hade legat och vilat inom henne. Det kände hon på kvällarna under träningen. Det var snart dags för henne att åka.

 

På Louisas födelsedag samlades alla bakom ett skynke som Ian och Ting höll upp.

”Är ni redo!?” frågade Ting familjen.

”Ja, men ni hade inte-” Skynket föll mot gräset och hon såg en vit hammock med vitmålad träsnitsade kanter. Men istället för en vanlig soffa var där en stor soffa där man kunde ligga eller få plats med flera, den var rund med kanter och där fanns fina kuddar bäddat. ”Så vacker! Åh ni har gjort den själva!?” Hon kramade båda två.

”Grattis på födelsedagen!”