Jag vet inte om det är för att jag vill att andra ska se hur jag verkligen mår eller om det är för att det är skönare att få allt detta på ord. En slags realisation. Att jag själv sätter mig själv i en slags perspektiv och jag fattar tillslut att jag inte mår bra? Vet inte än.. Får klura på det.

Det som hänt är att jag på nått sätt känner mig lättare. Jag måste sakta ner och tillåta mig själv att finna ro och faktiskt vara lite själviskt. Jag har redan sen tidigare blivit lite mer själviskt, jag var tvungen och det kändes så mycket bättre då. Jag gör nästan aldrig något för att andra vill. Istället gör jag bara saker som jag själv vill eller accepterar. Om ni tycker att det inte stämmer att jag borde tillägga mer så kan jag säga direkt att ni har fel för jag har aldrig varit själviskt från själva början. Jag växte upp och gjorde saker som andra ville, sa aldrig ifrån eller ifrågasatte det som hände. Vad fick jag då? Jo en smäll på ansiktet och orden att det var mitt fel att jag blev slagen. En lärare som säger att det är mitt fel att jag blev behandlas så av mina klasskamrater bara för att jag säger sanningen. 

Jag säger fortfarande bara ren sanning, jag är inkapabel till att ljuga. Det är bara det att jag lärt mig själv att ryta ifrån, du har ingen rätt att slå mig mig bara för att jag Sa sanningen om något du gjort fel!

Näe nu har jag anlänt till skolan och ska lägga mitt fokus på annat. Ha en bra dag all ni som orkade läsa detta inlägg.