Förra året till svenskan så skrev jag ju en skräck novell.
well... här har ni den.
Men oroa er inte, den är igentligen inte så mycket av en skräcknovell.

Över Gränsen.

Kyrkan var samlad både av elever och familjer. Julias föräldrar var väl kända, men man kan inte klandra dem för det. Till hela byn hade dem inte visat något annat än vänlighet. Dem hade välkomnat alla nyinflyttade med öppna armar. Är det någon den här byn kommer att minnas så är det Julias föräldrar. Men allt det där var bara en fasad. Dem dolde något riktigt makalöst i familjen. Det visste jag. Julia hade berättat den för mig. Eftersom Julia är hemligheten. Jag kom fortfarande ihåg samtalet igår.

***

Jag ville inte gå hem till henne, ville inte se hennes ansikte. Julias ansikte på den senaste tiden hade verkligen varit nedslagen. Det började dagen innan hennes föräldrar dog. Men efter så hade hon chockerat alla, det var som om hon redan hade accepterat att hennes föräldrar är döda. Jag hatade att bara gå runt här på parken, Julia är hemma och väntar, eller ja, behöver mig. Så det var bestämt. Jag styrde mina fötter mot Julias hem.
När jag hade kommit så hade jag fått reda på att Julia hade låst in sig i sitt rum och vägrar komma ut och prata eller äta. Men min mor sa också att hon kanske väntade på mig. Att det var mig hon behövde.
Mitt hjärta slog dubbla skott när jag steg in i rummet, det fanns inget lyse och i min mun kunde jag smaka rädsla. Men doften i rummet var något annat, sensuell, en sådan doft jag skulle kunna drömma mig bort med. Det var den doften som jag alltid kände runtom Julia. Varje gång hon är i närheten så kan jag känna hennes doft på flera meters avstånd. Jag stod stilla och blundade, andades in doften i näsan. Mystisk, mörk, samt något slag av söt.
Sötma som vattnades i munnen på mig, där var små bitar av annat. Rädsla. Mycket rädsla hade skapats i detta rum.
”Julia?” Min röst var inte lika stark som hennes, just nu var den bara som en viskning i det mörka rummet. Jag fick inget svar och kände mig nu orolig över den tystnad som fanns. Tänk om något har hänt henne? Tänk om hon gjort något hon inte ska? Men som bris i en stilla vind så hörde jag hennes röst. Den smekte min kind som ett lent sammetstyg smeker.
Jag följde hennes rööst och fann henne liggandes på sin säng.
”Raring? Varför detta mörker?” Frågade jag hennes och sträckte handen mot hennes nattbord där jag fann knappen och tände. Hennes ansikte var sargat. Jag tappade andan lite då jag såg hennes ögon, trots mörkret i dem så såg jag tårarna som hade fallit och som fortfarande rinner. Under ögonen fanns det mörka ringar, hennes kinder var lika blek som hennes panna. Håret var mossigt runtom hennes ansikte och kläderna var en röra.
Jag såg att hon låg i någon slags fosterställning, fast på sidan förstås. Hon reagerade inte på lampan när den spred sitt lyse över rummet men hon fick lite liv i sig när jag satt mig bredvid hennes och la min hand på henne huvud och strök fingrarna längs hårbottnen.
”Jag visste inte om det var tänt eller inte? Vad gör du här?” Hon reste sig sakta upp och stödde sig på sin armbåge tills hon hade kommit upp och hade sitt ansikte bara några centimeter från mitt. Det kom inget luft till mina lungor. Om hon bara visste? Hennes svarta ögon stirrade rakt in i mina.
”klart du inte visste, Jag är här för att du behöver mig…” Hon tog bort min hand från hennes ansikte men flätade in sina fingrar i mina och därmed lät våra händer vila på hennes ben.
”Jag kan inte låta dig göra detta, allt detta är mitt fel!” Julia var känd för att vara konstig men inte fånig.
”Var inte fånig! Jag är här för att jag bryr mig, om dig, mina föräldrar som står därute bryr sig om dig, och jag tror att dina föräldrar absolut inte skulle vilja se dig såhär. Julia min lilla solstråle, le nu min vackra sol.” Jag hoppades att mina gamla ord skulle få henne att le, men nej, hon var envis.
”Det är mitt fel att dem är döda!” Jag väntade tills chocken skulle komma men det kom inget. På något sätt så visste jag detta. ”Branden, Vi visste att den skulle komma, vi kunde ha valt. Antingen mina föräldrar eller folket. Jag hatar verkligen dessa syner!” Syner? Är det något jag har missat?
”Syner? Vad pratar du om?” Hon tog ett djupt andetag.
”Du måste veta, denna gång berättar jag hela sanningen. Den natten då jag förlorade synen, fick jag något annat. Jag insåg att den första synen jag såg var den natten, en syn som var så hemskt att jag förlorade synen.” Jag kom fortfarande ihåg den natten. En natt som var bränd i mitt minne. Jag hade vaknat mitt på natten och luktat samma rädsla som än fanns i rummet, funnit henne svettandes och skakande. På något sätt så visste jag att hon drömde en riktig hemsk mardröm. Hon mumlade mitt namn och vred sig tills hon plötsligt satte sig upp. Hennes ögon stirrade rakt upp mot taket – det tog bara några sekunder innan hon föll ner i sängen. Hon varken vred eller skakade, hon mumlade inte heller. Under hela den processen så hade jag känt mig så rädd. Men inte för mig. Hennes smärta var synbar.
”Jag minns…” Sade jag tyst.
”Ända sedan den natten har jag sett folk dö innan dem gör det. Det är så jag har lyckats rädda dig och Aimon från döden så många gånger. Jag kan inte hjälpa det, dem bara kommer. Jag såg mina föräldrar dö en oövervinnlig död. Jag kunde inte rädda dem! Oavsett hur mycket jag än visste.” Jag mindes när mina föräldrar berättade hur Julias föräldrar dog.
”Dem räddade halva folket i den branden.”
”Exakt! Jag hade inget val…” ”Det värsta är att trots att jag har offrat så mycket så kommer jag för alltid att leva såhär. Behöva se dessa syner. Du har ingen aning om hur mycket det tar på mig. Ibland så önskar jag att… Nej. Jag önskar inte bort detta.” Nu kom chocken.
”Varför? På dig låter det så hemskt, varför skulle du vilja behålla detta?”
”För att dessa grejer har gjort mig till den jag är, att vara blind, att se syner. Utan dem så hade inte jag varit mig – Jag vet inte hur världen ser ut och jag är inte så säker på om jag vill veta!” Så hon var rädd. Grejen är också att om hon är rädd, då är jag det. Nu när jag vet sanningen om henne så vet jag att om hon är rädd för något så betyder det att fara är i närheten.

Julia blev ledd av sin assistent till podiet, hon skulle tala;
”Hej, Jag vill tacka alla för att dem har kommit. Vänta lite…” Istället för att fortsätta tala så reste hon handen och tog bort hennes solglasögon. Alla i kyrkan flämtade förutom jag. Hon gjorde inte detta för att skrämmas, hon gjorde det utav respekt för sina föräldrar. Några bara stirrade medan andra bara tittade bort. Man kunde välja, antingen så ger man sig och inte tittar eller så är man modig och kan möta faran hennes ögon innebar.
Det fanns väldigt få som hade sett hennes ögon, anledningen är att folk skulle tycka att det är för konstigt. Om jag ska tala sanning så är hennes ögon läskiga som bara den. Ni vet folk som är blinda har ju dimmiga ögon, hon har inte sådana ögon. Hon är blind men inte av en dimmig blick utan en svart. Hennes ögon var helt svarta, inget ögonvita eller gråa ringar. Bara helt svarta. Helt onaturligt.
”Jag kommer inte att uttråka er med att tala om hur mina föräldrar är, istället kommer jag att spela en låt för er.” Assistenten ledde henne mot ett pianoställ som fanns framför kistan. Man såg hur Julia tog ett djup andetag och började att spela. Min ögon slöts och jag lyssnade på musiken.
Den var mjuk, den fick mig att tänka på alla lyckliga stunder jag har haft. Den fick mig att le och glömma mina sorger och rädslor. Melodin var nästan magisk, den fick oss alla att tänka på våra mest lyckliga stunder och glömma varför vi var här. Plötsligt slutade melodin, alla öppnade sina ögon och tittade på henne. Hennes ansikte var vitt som om hon var rädd. Tårar föll under hennes ögon. Hon reste sig sakta och stötte sig på keybordet, gick runt det och sträckte sin hand ut som om någon var där och hon försökte satt röra det.
”Mamma? Pappa?” sade hon svagt och hoppades på att det skulle komma ett svar. Vi alla stirrade på henne med rädsla i oss. Vad skulle vi annars göra?
Assistenten sprang fram och famnade henne.
”Kom gumman.” Mina ögon kunde inte se flickan mera, blicken sökte sig neråt men åkte upp igen när jag hörde henne flämta.
”Det brinner!” Huh? Jag tittade runt, alla var lika förvånade som jag men ingen eld syntes.
På något sätt så kändes det här bekant, jag letade i mitt minnesförråd efter det minnet.

***

Mitt i natten vaknade jag av rädsla. Jag låg i Julias säng. Eftersom vi var så små så litade våra föräldrar på att vi kunde sova i samma säng.
Julia sov fortfarande men hon snyftade. Jag satte mig upp bredvid henne, hennes kropp skakade och svettades. Med handen strök jag från hårbotten till nacke. Jag ville väcka henne men jag hade hört från någonstans att man inte ska väcka den som drömmer mardröm.
Plötsligt från ingenstans så satte hon sig upp och tittade i taket. Jag satte mina händer vid henens huvud för att stötta det. Istället för att vakna så slutade hon att skaka. Rädslan var borta istället var det bara en läskig tystnad. Rummet var fortfarande mörkt och det hördes inget ljud av att föräldrarna var vakna. Vi var ju trots allt bara 6 år.
Julia kropp blev slapp under mina armar och föll ner på kudden där hon nu sov som innan. Utan någon aning om vad som nyss hade hänt somnade jag bredvid men min hand höll fast i hennes. Morgonen därefter var Julia redan vaken när jag vaknade, hon satt upp och grät.
”Vad är det Julia?” Själv satte jag mig upp och la en arm om hennes axlar.
”jag- Jag kan inte se.” Hennes röst bröt sig när hon snyftade och talade. Jag fattade inte ett ord av vad hon sa. Min kropp flyttade sig så mitt ansikte var mot hennes, mina fingrar flyttade hennes händer från hennes ansikte.
Det jag såg var hemskt, nattens mörker fanns i hennes ögon. Hennes ögon var så mörka, så svarta. Jag skrek till hennes föräldrar att komma.  När dem kom så skrek dem till synen av deras dotters ögon. I deras ögon såg jag rädsla.
Den här natten och morgon var ett minne jag aldrig kommer att glömma.
Tiden efter så drog jag mig undan från henne. Bara enkelt försvann ut från hennes liv.

Här var jag tillbaka och var hennes adoptionsbror. Julias huvud rullade bakåt och hon tittade upp i taket. Åh nej! Jag var den enda som reste mig upp.
”Julia!” Mitt hjärta tryckte sig mot mina revben. Kyrkdörren öppnades och vinden blåste in.
Mina ögon tittade mot ljuset men kände hennes kropp rycka till bakom. Hon nu stod med hela överkroppen lutade fram men ansiktet var rakt mot ljuset där hon stirrade rakt fram. Både jag och publiken såg det svarta försvinna från hennes ögon. Man kunde se hennes ögon, henens riktiga ögon.
”Julia?” Min röst var bara en viskning.
”Jag. Kan. Se” långsamt sade hon de tre orden.
Vinden slutade blåsa och allting blev stilla.
”Ni måste gå! Nu!” Jag skakade på huvudet. Men hon pushade ändå. ”Ni måste gå nu!”
”Förklara varför!?” Hon stannade och stirrade på mig. Hon lyfte sin hand och strök den på ena sidan av mitt ansikte.
”Lyssna allihopa, samma män som startade elden i huset som mina föräldrar dog i komemr att starta en eld nu i kyrkan ni måste gå allihopa och det är nu!” Panik skrek i salen och alla rörde sig mot utgången förutom hon och jag. ”Du måste gå nu!” Sade hon tyst till mig.
”inte utan dig!” hon sa inget utan lyfte sina händer och lossade på halsbandet som jag hade gett henne. Hon gav mig den.
”kom ihåg mig, kom ihåg vad jag är kapabel till!” Oförstående sprang jag ifrån henne. Lämnade henne i kyrkan. Lukten var oförfärlig. Bränd sten. Elden hade börjat och hon var kvar inne.
Alla gick hem till sina hem chockade och ledsna. Men jag satt bara och väntade på mina föräldrar som var hos polisen för att få reda på vad som hänt. Angående Julia.

”Sitt ner David, vi har något att berätta.” Jag såg direkt på mina föräldrars ansikte att nyheterna inte var bra.
”Något om Julia?”
”David ingen vet, man hittade ingen aska från henne!” Vad betyder det? Hon var ju inlåst?
Kan det möjligtvis ha varit så att hon tog en väg någon annanstans? I så fall var?