Desideria.

Alldeles underbart, hela sättningen var ljus och strålade av vår. Blommorna doftade av vår. Hela cafeet var omgjord från sitt vanliga mörka mysiga till en sommaräng. Det var få gäster inbjudna. Inga från vår sida men hela Jacks familj var inbjudna. Jag tog mig åter en blick för att smälta in allt. Min mor ska äntligen få bli lycklig igen, detta var vad som gällde idag. Min ögon fastnade på Manda som stod med sin flickvän, jag kunde inte hjälpa att le när jag såg deras händer hålla varandra tajt. Båda två bar klänningar liknande till min men med uppsatt hår. Så vackra de båda två var. Mina två systrar kommer de båda att bli. Jag gick mot båda och gav dem en varsin kram. Inga ord behövdes, vi alla tre gick till köket där vi fann de två som ägde scenen idag. Jag kramade om den man som skulle bli min nya pappa, när jag slog armarna om min mor var det för att ge styrka. Med läpparna viskade jag i hennes öra. ”Jag älskar dig.” När vi släppte varandra drog hon sin fingrar lätt nerför mina lockar som hängde ner till midjan. Jag var den enda av brudtärnorna som hade löst hår.

Musiken gick igång och alla vi ställde oss på våra platser. Mandas far med Manda i ena armen och hennes flickvän i andra. Jag bredvid min mor. Nu när det skulle börja så kunde jag inte hjälpa att ta en titt runtom, bara för att vara säker. Med splittrorna kvar från mardrömmen som hade berövat mig på min sömn i natt. Medan jag rös över tanken på drömmen, hade vi börjat gå in, men min mor som varit sköterska kände gåshuden. Så hon stannade blint. ”Vad är det?”

Genast slog jag på mitt leende och slog bort tanken. ”Absolut inte, jag är bara glad. Fattar du att vi kommer att bli en familj?” Det hjälpte inte. Med allas ögon på oss sa hon rakt ut.

”Du är orolig.”

”Orolig för att du ska börja böla istället för att säga dina löften, orolig för att jag glömt ringen ja. Men inget ska störa din dag mamma. Idag är det din dag och jag ska inte låta något förstöra det.”

”Det behöver du inte oroa dig för.” Lucas min nya pappa hade kommit för att kolla att allt var ok.

Jag vände mig mot honom och log. ”Varför tar du inte min mors hand och leder henne fram istället.” han log tillbaka och jag gav min mors hand till honom och han förde henne fram med mig efter. Halvägs efter dem stannade jag, utan att jag märkte så kände jag en hand slutas om min hand. Det var Chris som jag hade stannat bredvid. Jag visste att jag måste vända och gå men idag kändes det som ett undantag, idag ville inte min kropp lyssna på min hjärna. 10 sekunder höll jag hans hand, innan jag släppte för att gå vidare och ställa mig bredvid Manda. Efter det flöt vigseln på utan några oroligheter.

Efter vigseln bjöds det på party och sprit med samma gäster, en rätt så underbar tid för en oförglömlig dag. Första dansen gick till brudparet medan nästa dans gick åt för mig och min mor, Lucas med Manda, efter det bytte vi.

”Lova mig att oavsett vad som händer så tar du hand om min mor.” Frågade jag honom.

”Inte för att något kommer att hända, men jag lovar att ta hand om din mor och om du låter mig, få ta hand om dig också?” Jag bara log som svar och låten gick upp i tempo. Nästa danspartner blev Manda och senare plockade vi upp hennes flickvän. Jag vet inte hur länge men det kändes som mer än en timme när jag dansade med dem när plötsligt Manda sa åt mig att sticka och skickade iväg mig till någon annan. Armarna som fångade mig var välbekanta.

”Är du lycklig?” Frågade Jack när han tog upp mig till en dans.

”En liten onödig fråga, klart att jag är lycklig.” han log mot mig och jag fann mig själv att bli nervös.

”jag menar helt lycklig?”

Jag ville svara, helt ärligt men orden stannade kvar i magen på mig. Istället så sa jag den falska sanningen.

”Man kan aldrig vara helt lycklig, man önskar bara för mer då.”

”Den dagen man är verkligen lycklig är den dagen du dör och du vet att du gjort allt för dig själv. Den dagen du vet att du kan dö utan att känna skuld.” Jag bara tittade på honom, insåg inte helt att vi hade båda stannat och stod stilla.

”Hmm? Lite väl deprimerande ord för ett bröllop?” Varken någon av oss log.

”Jag vet inte, det bestämmer du.” Med dessa ord lämnade han mig ensam på dansgolvet. Med hans ord snurrandes i huvudet smet jag iväg. Det var inte såhär jag hade planerat kvällen.

Jag kom till studion innan jag själv insåg att jag gått hit, jag hade inte heller märkt min efterföljare. Sist vi båda stod här hade inget av det vi tänkt gått planerat.

Jag satte på stereon inne i studion och hörde direkt att det var bröllopslåten jag gjorde till idag, denna gång istället för att hålla tillbaka så följde jag min instinkt och vände mig mot honom med en utsträckt hand.

”Får jag denna dans?” han varken log eller visade något uttryck alls, utan gick bara mot mig med sin hand framme tills den nuddade min. Varm, som alltid. Långsamt med våra ögon låsta i varandras började vi röra på oss. Musiken blev som en rytmisk trumma och hela min kropp vibrerade, det var som om hela rummet försvann och vi var någon annanstans där det var komplett mörkt där bara vi två existerade. Som en sol och måne i den mörka himlen, där vi flöt som lätta moln. Tills regnet kom i form av tårar. Jag slängde mig i hans armar, patetiskt, jag vet. Men hellre detta än att får se den enda tår som föll från ögat ner i hans axel. Samma axel som har känt många av mina tårar.

Feg som jag är drog jag handen över kinden för att ta bort spåret och rusade ut ur studion, missade hans tårar. Snabbt försvann jag upp till de andra för att lämna stunden bakom mig.

För det mesta dels lyckades jag, med hjälp av mingel och att ignorera honom för det mesta av kvällen. Istället flöt allting på och vi alla slocknade väl och gott efter midnatt. Lustigt nog ingen i sitt eget sovrum utan alla i caféet, antingen i en soffa eller två fåtöljer hopslagna eller bara rakt på golvet. Lustigt nog märkte jag inte detta förrän jag vaknade upp morgonen efter, helt oberedd på vad som skett.

”vad är det som pågår?” sade jag i en svag morgonröst.

”Chris är borta.” Genast for jag upp, redo för allt. Paniken redan i hjärtat. Säg inte-

”Inte så, han har stuckit.” Långsamt släppte jag luften från mina lungor ej medveten om att jag hållt andan från början. ”Han har dragit tillbaka till sverige.”

”Varför?” alla tittade på mig, som om svaret var helt väntat, men det var bara jag som inte visste.

Det var Manda som talade först. ”Du vet hur jag berättade att bandet har haft problem, han har åkt för att säga i radio att bandet är uppbrutet. Han ska sluta.”

”Varför?” återigen samma känsla, det fick mig att känna mig helt dum.

Jacks röst fick mig att titta på honom. ”För din skull, han vet att du måste gömma dig, så han tänker gömma sig med dig.”

”Idiot.” klämde jag ur mig.

Men återhämtade mig lika snabbt. ”Jack, har ni kvar eran private jet?”