Här kommer nu ett litet längre avnsitt,
jag tror att detta kommer att skaka om lite.
Förhoppningsviss kanske ert hat mot mig säpper lite .
Vem vet?

Den är efterlängtad. Den är på g.
Den är fräsch som ny!
här har ni den.

Jack.

 

Det fanns en knut i min mage och något inom mig sa att om jag steg in till Mandas café så skulle allt förändras, varför den känslan inom mig fanns hade jag ingen aning om.  Trots att jag hade sagt att jag skulle ta med mina pojkar så kom jag själv, något inom mig hade övertalat mig till det. Så jag tog ett djupt andetag och klev in till ett halvfullt café.

Mandas val av stil på caféet visade verkligen vem hon var, värmen hos henne med en liten touch av spartansk stil. Stället var mer mörk än ljus men det gjorde stället mer hemtrevligt än flott.

Bortsett från hem och studion var detta café en av mina bästa ställen att vara på, jag kände mig hemma här.

”Jack! Var har du pojkarna?” Manda kom emot mig från ett bord av ungdomar som verkade helt inne i sina studieböcker.

”Jag dumpade dem på hotellet. Emilia mår inte så bra så grabbarna tog Noel ut på lite manlig tid så att kalla.” Jag hade alltid svårt för att inse att mina pojkar är män. ”Dessutom så lät det som om du hade något i kikaren, så jag tänkte att det var bäst att jag kom själv först.”

Hon bara smålog åt mig. ”E Emilia sjuk?” Jag nickade bara tillsvars, faktum är att det var jag som hade övertalat Emilia till att gå till vårdcentralen, hennes hälsa hade gått lite upp och ner på det senaste och jag vill inte att något ska hända Emilia. ”Hoppas hon blir bättre snart. Får jag eskortera er till ett bord sir?” typiskt henne.

”Varför inte.” Svarade jag och himlade med ögonen. Hon förde mig till ett bord dolt i ett hörn, förmodligen för att hon ville låta mig få sitta ifred.

”Jag måste gå till baren och ställa mig där en stund men jag kommer sen så att vi får prata. Sitt du här och lyssna på musiken du, vem vet. Du kanske finner något inspirerande. Jag skickar Becky till att ge dig lite kaffe, ses.” sedan försvann hon innan jag ens hunnit säga något.

Vad hon än hade för sig så måste han vara försiktig. Vem fan är Becky?

Under alla år som jag känt Manda så har hon varken velat eller behövt ha någon annan anställd, helt plötsligt så hade hon det?

Istället för att få huvudvärk av att fundera ut en annan person så tog jag det lugnt och lyssnade på musiken. Låten som spelades var en låt av någon som var fylld av känsla, det märkte jag.

Orden var inte bara ord, de var ord av betydelse. En låt om som visade en berättelse, En berättelse om någon som var förlorad och vilse. Men de orden var bara inom en. Utanför fanns kärlek, glädje och sorg. Det var en låt om den inre smärtan inom en. Inte den vanliga tuggummikänslan som många artister sjunger om. Utan den förvirrade och ensamma känslan inom en som man inte vill ha inom sig. Just för att den bara bringar smärta. Det visste jag, för jag har haft den känslan inom mig, När jag och Pat skilde oss så var jag väldigt förvirrad i cirka fem minuter. Det var pojkarna så drog mig ur det.

Rösten som bar låten var någon som var stark och bärande, men det fanns svaghet i rösten. Den där farliga svagheten som kan få vem som helst att falla för den.

Jag vill träffa artisten insåg jag nu, jag måste bara få veta vem det är. Det var nu jag insåg att det var detta som Manda ville, hon ville att jag skulle vilja detta. Den där lilla…

”Kaffe, sir?” Jag öppnade ögonen som jag inte visste att jag hade stängt. Det var som att dra ur sig i en långsam dröm

”Ursäkta?” Jag blinkade lite för att titta på varelsen framför mig. Det första jag såg var hennes blodröda glänsande hår som var så långt ner till hennes höft och ramade in ansiktet. Hon var smal och i cirka 20 åldern. Hennes ögon var härligt bruna.

”Kaffe, sir?” Jag harklade halsen och nickade bara. Det var något med henne, vad det var hade jag ingen aning om. Det fanns en liknelse med henne som han kände igen i Manda. Kanske det var det röda håret som båda hade. Men Manda var ju kort och taggig medan denna rödhätta var smidig och blygsam. Hon hällde i kaffe som om hon gjort det i hela sitt liv.

”Du måste vara Becky?” Hon nickade bara tillsvars.

”Du är Jack.” Sa hon och stod kvar vid mitt bord, Jag såg osäkerheten i hennes kroppsspråk som om hon inte riktigt visste vad hon skulle göra.

”Åh, så du känner till mig.” Sade jag lättsamt. Hon gav mig bara ett flin.

”Jag vet om dig, men jag känner inte dig.” Hennes ton var retsam. ”Du är Mandas vän.”

”Du är anställd hos henne och hon är din chef.” Jag vinkade min hand mot stolen. ”Sitt du.”Hon tvekade först. ”Om du tror att jag tänker kidnappa dig och föra dig till ett mörkt rum och mörda dig så behöver du inte oroa dig. Jag faller inte för rödhättar. ” hon skrattade bara och satte sig.

”Vad har Manda för sig?” Jag flinade bara. Om Becky redan visste att Manda hade något för sig, då kände de varandra bra.

”Jag vet inte, Men eftersom du vet att något är på gång så måste du också vara Mandas vän.”

”Det går inte att inte vara Mandas vän, hon är inte byggd för att vara hatad. Hon är snäll av naturen, men kan bita en om man inte aktar sig.” Jag hade fel.

”Rätt på spiken! Hon är som en andra dotter för mig. Jag har förlorat en dotter en gång jag vill inte förlora henne. Du håller väl koll på henne.” Hon tittade bara på mig. Rakt in i hjärtat. Det tog en stund innan hon svarade tyst med en nickande ja. Efter det så blev det bara tyst. Tur va så kom Manda och livade upp situationen.

”Jaha, så här sitter ni och lär känna varandra.” Jag såg blicken som Becky gav Manda, insåg att det var dags att jag försökte gå rakt på sak.

”Manda, artisten?” Hon flinade bara åt mig. Hon bytte plats med Becky.

”Kom imorgon när jag har stängt för lunchen. Ta med dig grabbarna.” Becky gick iväg och jag reste mig för att gå.

 

Det var verkligen en annan tystnad när jag kom tillbaka. Istället för mumlande från kunder så fanns det musik och bara lugnande tystnad. Stället i sig var mer öppen nu när det inte var fyllt med folk, Men samma värme fanns. Återigen kom Manda och tog emot oss. Hon drog oss alla till baren istället för till ett bord. I baren stod någon annan som jag aldrig sett. Hon hade brunt hår och det var i form av en bob frisyr. Det märktes att hon blev chockad av att se oss eftersom hon tappade ett glas och rusade efter en borste. Jag satte mig i mitten och Chris på ena sidan längst mot scenen medan familjen bestod av Eric och Emilia med lilla pojken mellan sig. Han var redan ett barnbarn för mig. Det är vad jag ansåg honom som. Inte någon som var ingift utan ett konto på banken med sparande pengar som ske ge honom en säker framtid.

Kvinnan kom tillbaka med en borste, efter henne så kom Mandas pappa med.

”Jack, trevligt att se dig.”

”Timmons, Ingen tid att ses längre. Du är omsvingad av kvinnor.” Timmons bara log tillbaka till mig.

”Tyvärr så är det så, men än så länge så klagar jag inte. Jack, detta är Laura Cane. Laura, mannen framför dig är Jack, pojken bredvid är hans son Chris, den andra spratten är Eric, lillmannen är Emilias son varav Emilia är den underbara bruden till Eric.

”Vadå, jag är omsvingad av karlar hela tiden, inte ser du mig klaga!” Emilia bet av och hälsade på Laura. ”Du får ursäkta mina pojkar men det har ingen vett i skallen. Äntligen får jag träffa en kvinna! Som verkar ha modet i välbehag.”Laura skrattade och skakade hand med Emilia.

”Trevligt att träffa er allihop. Får jag servera er något?” Vi alla rabblade upp en varsin drink.

”Så du arbetar också här?” Saker förändras verkligen om man är borta för länge.

”Ja, jag och min dotter. Hon-” Hon tystnade helt plötsligt som om hon var på väg att säga något tabu lagt. Jag såg henne bita på sin läpp och hon försökte välja sina ord. Timmons gick fram till henne och la sin hand över hennes. Hon tittade upp på honom och jag såg blicken direkt.

Kan det vara så att Timmons har fallit för kärleken äntligen?

”Min dotter Becky är hon som sitter och spelar på pianot där borta.” hon pekade mot scenen och vi alla vände våra blickar. Det var som att titta på världens vackraste målning. Becky med sitt röda hår satt och spelade toner på pianot som jag aldrig hört. Det var ingen sång utan toner. Som en sommarvind i en äng mitt i varma sommaren. Fingrarna dansade över pianot och mans såg musklerna spela i hennes smala armar.

Även om det kändes fel att störa så toner som kunde få en att drömma bort så gick jag bort till scenen. Ställde mig bakom henne. Hon varken ryckte eller spelade fel. Hon fortsatte att spela som ingenting.

”Du har inga noter?” Sa jag bakom henne. Hon rörde inte en min.

”Därför att jag nyss kom på den. Jag har inte hunnit skriva upp noterna än.” hon fortsatte spela men en annan lutning på låten spelades. Nu var det regn på ängen.

”Är det därför jag inte hört låten förut. Du hittar på och skriver din egen musik. Vad gör du här? Någon som du borde vara i en studio och vara välkänd.” Nu slutade hon spela. Hon vände sig om och borrade in sina ögon i mig.

”För det första så vill jag vara här, för det andra så finns det en studio här. Därför är jag här. Jag vill inte vara välkänd.”

”Vad är det för fel med det?” Jag höll min ton lättsam.

”Därför då måste jag träffa irriterande människor som du.” Jag måste erkänna, jag hade inte direkt något svar på det där. Men Eric hade det såklart. Man hörde honom skratta och skrattet genast bröt bubblan som bara hon och jag varit i.

”Där fick du farsan. Erkänn du förtjänade det där!” Sa han bara och lurade med lillmannen i ett garvanfall. Hon tittade på folksamlingen vid baren. Hon reste sig upp och gick mot baren och hälsade på alla. Hon tog sig tid att hälsa på alla med ett leende.

”Hej, jag heter Becky, jag är ett stort fan av ert band.”

”Är du?” Jag såg min son vrida sitt ansikte mot henne och för första gången på länge så log han verkligen. Jag såg min son som den han var innan dödsfallet. Han var spännande på att få veta vem hon var. Han var på jakt efter flickans hjärta. Chris var tillbaka.

”Ja, jag har lyssnat på alla era låtar, de är fantastiska. Det är synd att ni inte spelar längre. Ni är legendariska.” Hon gick närmare Chris och något inom mig läkte.

”Det verkar som om du har en talang du med. Du borde göra kontrakt med min far.”

”Det var Manda som gjorde detta bakom min rygg inte jag. Jag vill inte detta.” Den sista meningen var inte bara om hennes sång. Det märktes.

”Heej, jag är oskyldig.” Manda ropade bakifrån alla.

”Oskyldig så helvete heller.” sa vi alla i mun på varandra.

 

Vi alla skrattade åt Mandas påhitt för att tag och lärde känna varandra. Det var så här en familj fungerade. Även om Chris och Becky var mer inne i att lära känna varandra så var vi ändå nästan som en enda stor familj.

”Jaha, nu när vi alla ändå lärt känna varandra så bra, så har jag en nyhet att berätta.” Det var Emilia som pratade och på något sätt så fick hon allas uppmärksamhet direkt.

Varför kunde jag aldrig få det?

”Ni vet hur jag har varit lite upp och ner de senaste dagarna, Jag är gravid. Eric och jag ska ha barn.” Värmen och kärleken och lyckan och paniken alla de känslorna svärmade i mig.

”Är det sant?” Sa Eric och gick fram till Emilia. Hon nickade bara ja. Jag såg min son lägga sina armar om henne och lyfta upp henne ur stolen för att snurra runt henne i ren glädje. När han var färdig med henne så tog han lillmannen. ”Hörde du grabben, du ska få ett syskon!” Jag ska få ännu ett barnbarn.

”Chris du ska vara gudfar. Det har jag redan bestämt.” Att det var Emilia som sa det var sista droppen för Eric. Han gick åter till sin fru och bara höll om henne. Jag vände mig om för att ge dem lite privathet. Men när jag vände mig om så såg jag Chris, le jätte stort. Han var lika stolt som jag. Men hans hand höll om Beckys hand. Wow. Han e snabb den mannen.

Jag bjöd alla på en drink runtom och när Manda skulle öppna så gick vi alla hem.

Den natten sov jag fridfullt för fullo.

Varför inte? Eric är gift och har nu börjat sitt familjeliv med Emilia och ska nu bli far. Han är lycklig och det var det som var viktigast för mig. Chris har nu börjat komma ur sitt skal av deppa på grund av att han nu ville dejta Becky. Han ville gå vidare.

Jag är nu så lycklig att inget kan stoppa det.