Manda

Även om tiden som vi alla hade igår var roligt och lättsamt så var det något som störde mig. Varför sa Becky att hon var ett fan över Chris band när hon inte ens visste att de existerade en månad innan. Hon varken visste vilka de var och skulle förmodligen fortfarande inte veta det om inte jag berättade det för henne.

Sedan så var det hela sättet som Laura reagerade när hon såg dem komma in. Det var precis som om hon sett spöken, spöken som hon aldrig trodde att hon skulle få se igen. Ahh…. Huvudvärk!

Jag orkar inte tänka på hur dessa människor fungerar.

Därför var det en tacksam lättnad när Chris kom in under lunch rasten dagen efter. Men det var lite den tacksamheten höll, för det var inte mig han kom för. Besviken svarade jag att Becky var borta på träning, Eftersom det var henne han frågade efter. Män säger jag bara.

”Träning? Vadå för träning?” frågade han nyfiket och jag såg ett smygleende. What’s up with that?

”Jaa du, Allt möjligt. Varför undra du?”

”Hon-” han tänkte efter innan han fortsatte med meningen, men han avslutade bara med ett inget. Jag gav ett -ish läte från mig i en ogillande ton, efter det rullade jag med ögonen.

”När man talar om trollet, här kommer hon.” Jag tänkte inte ge dem ett privat rum. ”Becky kom hit och hjälp till med glasen och muggarna.” Hon svarade bara ’ye’ och kom direkt till baren där jag stod.

”Åh hej Chris.” Ursäkta? Vad är det med denna ljuva röst och lättsamma ton som ton enbart använt till kunderna till caféet, aldrig privat. Annars så har hon bara använt sig av en kylig och distans röst, precis som om hon inte vill ha några personliga kontakter.

Men vad är detta jag ser framför mig?

”Hej Becky, precis den jag ville se. Undrar om du vill följa med till min pappas studio?” Var någonstans var Chris depression just nu? Den som han har varit under de senaste 4 åren. Det var nästan som om Danni aldrig dött. Aish. Självklart så var Beckys svar utan personlighet.

”Nej.” Precis som om hon tackade nej till en glasspinne.

”Varför?” Frågade då Chris i en lättsam men lite retlig ton.

”Jag vill inte.”

”Hmm-” Om det var något jag kände igen i detta främmande diskussion så var det Chris beslutsamhet. Som var lika envis som en tjurskalle. ”Ok, men då vill jag fråga dig om du vill gå ut med mig?” Min haka droppade ner som ett mynt i luften.

”Trevligt erbjudande men nej tack.” Trodde hon att detta var ett erbjudande om ett halvårskontrakt med mjölkmannen? Detta handlar om en dejt med Chris. Hallå!? ”Jag är inte intresserad.” Inte intresserad. Är hon sjuk eller blind? Eller bara mentalt störd?

”Varför inte?” Hans röst var lika lättsamt som om hon inte nekat honom alls. Fast en aning lite mer bestämd var rösten.

”Jag dejtar inte.”

”Jaha, Intressant. Men då ska jag nog gå nu. Men vi ses snart igen.” Han gav henne ett leende och vände sig sedan om till mig och jag såg en glimt i hans ögon. En glimt som förmodligen ingen sett på lite mer än 4 år. ”Stäng munnen Manda, annars så hoppar grodorna in bara.” Sedan vände han för att gå och vinkade och ropade ett ses vid dörren och sedan så försvann han. Jag var alltför upptagen med min egen monolog för att se vad som egentligen skedde mellan dessa två. Men ändå. Fan, Jag tror att jag håller på att bli sjuk igen. Å det var deras fel att jag blir det.

Det var inte förrän närmare på kvällen som jag fick släppa mina tankar om Becky och Chris, för det var just då som min pappa var tvungen att släppa bomben. Varför just idag? Varför nu?

Varför har ingen sagt något om detta till mig?

Det var som om min pappa hade stått utanför dörren hela senaste timmen jag hade öppet och väntat. Väntat tills den sista kunden gått och jag hade precis hunnit stänga när han kom in till cafeet med Laura i handen och nästan rusade fram till baren där jag och Becky stod.

I handen höll han en kämpande Laura och hon verkade inte sådär vidare glad över att han hade släpat med henne på det viset.

”Släpp mig, vad håller du på med!?” Skrek hon och försökte skaka av hans hand. Men han vägrade släpa så tillslut gjorde hon var hon kände att hon var tvungen att göra. Laura lyfte upp deras händer till sin mun där hon bet hans hand.

”AJJJ”

”Idiot! Ursäkta Manda, men jag var tvungen. Din far verkar inte vara klok.” Sade hon och rättade till sin klänning som hon bar och försökte fixa håret som hade blivit rätt rufsat.

”Han har aldrig varit klok så det är lugnt.” ”Faktum är att jag har bitit honom själv.”

”Men dina var barntänder. Lauras är mer som vampyrtänder.” Vi alla skrattade åt hur våra föräldrar betedde sig och då passade min pappa på med att annonsera ut vad han egentligen hade släpat Laura i trasorna för.

Han tog tag i Beckys händer och gav henne en av hans valpögon och bedjade henne.

”Fyra år är vad ni har var ni har varit hos mig, Under dessa fyra år har jag fallit för din vackra mor. Jag inser att jag gjorde ett fel med att inte fråga dig först men jag insåg att jag inte kan vänta längre, Jag älskar din mor av hela mitt hjärta och jag skulle gärna vilja ha dig i min familj. Kanske inte som en dotter men åtminstone som en nära vän. Vad säger du? Får jag din mors hand?” Jag kunde inte fatta detta, Det var bara någon månad sedan jag uppfattade vad som hände mellan min far och Laura, men vette fan. Redan? Men jag var glad att Becky var lika chockad som jag, så länge det höll.

Efter knapp en sekund återhämtade hon sig och tog tag i sin mor och slet iväg henne mot scenen, för vad det såg ut som en privat stund. Jag passade på att smälla min pappa på bakhuvudet.

”Vad ska det där vara bra för?” frågade han bara.

”Vad ska det där vara bra för?” Frågade jag i en gnällig ton. ”shish pappa! du glömde något!” nu var jag inte bara gnällig, utan sur också. ”Du frågade Becky om Lauras hand. Men jag då?”

”Vad bryr du dig om mitt privatliv för? Det har du inget att göra med.” Jag kände hur hjärtat förvandlades till sten. Knutnävarna var redo när som helst.

”Därför du e min pappa, idiot! Jag tillhör den här familjen som du nyss inbjöd dessa 2 främlingar till, utan att fråga mig!” Okej, kanske inte helt främlingar men.

”Varken några av dessa två är främlingar för oss. Låt mig då fråga, Vad tycker du om Laura och mig?” eftersom jag inte visste vad jag skulle känna, valde jag att bara säga sanningen rakt ut.

”Ni e perfekta för varandra.” Så mycket som det sårade att säga det så kändes det i mitt hjärta och jag kände hur det slog igen. I samtakt med min far när han gick fram och höll om mig.

”Se, Det visste jag att du tyckte, du bara gillar inte iden av mig med någon annan. Du vill inte ha hela bilden eller hur?” fortfarande lite sur var jag när han hittade rätt på spiken. Men jag höll om honom hårdare.

”du e min pappa eller? Bara du kan vara det.”

”just det! Å du e min lilla flicka och kommer alltid å vara det. Titta dit bort.” Jag följde han blick och hörde hur jag svor åt orden lilla flicka i huvudet, men de försvann blankt nästan. Där stod Becky och höll om sin mor likadant som min far höll om mig. De såg inte oss men vi såg dem.

Hennes mor grät några tysta tårar medan Becky ville gråta med kunde inte. I hennes ögon just nu fanns allt. Men varför det fanns skuld visste jag inte.

När kramkalaset väl var över samlades vi alla tillsammans. Min far och jag på ena sidan av baren med Laura och Becky på andra sidan. Becky tog ledet och ställde sig framför min pappa.

”Gift dig du med min mor, gör henne lycklig och om du gör henne illa på något sätt så är du så gott som förklarad död. Men det kommer inte att hända, inte med dig inte.” Även om Laura skulle velat säga något om ordavalet Becky hade valt så gjorde hon inte det. Utan bara höll sin dotter i handen. En sträng spelade sin melodi i mig. Den där moderliga känslan som Laura utstrålade som jag envisade med att jag inte saknade spelade en sträng i mitt hjärta. Visst fan saknade jag det.

Min far var redan påväg till anda sidan men blev stoppad av Laura innan han hann lyfta foten.

Hon vände sig mot mig. ”Manda, Jag har inget att erbjuda, varken pengar eller mycket till familj, och likaså som din far till min dotter så hoppas jag att du och jag kan bli vänner. Jag vet vad som hände mellan din mor och du. Låt mig bara säga att hon gjorde ett misstag och jag beundrar dig för ditt mod och din styrka. Jag beundrar din far för hans ödmjukhet och tålamod. Jag tycker båda ni två är fantastiska som hanterar livet med kärlek som både min dotter och jag aldrig kan förstå eller vara med om.” hon tog en paus. Tårarna brände bakom mina tårkanaler. Min far bölade redan. ”Ni lever efter sanningen och döljer inte era liv eller ord för varandra.” det var nu jag började tappa bort mig, Likaså min far eftersom både han och jag tittade på varandra och sen på båda två som stod framför oss. De var allvarliga och ett mörker hade omslutit deras ögon. ”Så därför innan vi går vidare är det dags att säga sanningen. För det är något min dotter och jag inte fått göra på länge. Det är något vi inte haft i vårat liv på länge.” Jag trodde att jag visste allt redan. Men inget var lik det jag fick höra. Men jag förstod samtidigt som jag upptäckte att det fanns faktiskt en annan värld där ute. En annan värld förutom den jag lever i.